Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1854, sida 1

ofsicielt bekräftad, hade hans anhörige hvarken anlagt sorg, eller tagit det öfvergisna huset i besittning. Att döma efter karlarnes gång, voro de tydligen noga bekanta med lokaliteterna. Den långe gick förut, den undersätsige följde efter med sin börda. Då de framkommo till byggningen, dick dörren på ögonblicket upp, utan att de behöfde använda något våld, och så snart de voro inne, stängdes den omsorgsfullt och gossen hörde tydligt hur låset omvreds. Några ögonblick derpå var hela bottenvåningen upplyst, och genom fönstren, hvilka hvarken hade gardiner eller luckor, var det en lätt sak att följa hela händelsen. Här blef äfven brottet fullbordadt, utan att brottslingarne ens tänkte på att dölja sin illgerning. Bondgossen följde såsom åskådare hela förloppet, och ännu många år efteråt kunde han icke öfvervinna en rysning, då han berättade det som nu följde. Inne i huset befriade man offret från dess band, tog kaslen ur hennes mun, och vid ljusets sken såg man nu helt tydligt hennes anletsdrag. De voro af en oförliknelig skönhet och ädelhet. Ung, full af helsa och lesnadslust, med hållning som en drottning och en blick, hvari strålade på samma gång ömhet och stolthet, skulle man hafva trott,! att denna qvinna bordt kunna göra en tiger mild, men hennes! bödlar syntes ej ge akt härpå; den ene af dem betraktade henne med ett djurs känslolöshet, den andre syntes uppeggas just genom hennes åsyn, och hans ögon blixtrade af undertryckt för-, bittring. Damen å sin sida betraktade de unga männen med nyfikenhet och fasa. Hon letade efter i sitt minne, hvar hon skulle igensinna dessa ansigten, men det var tydligt, att hon icke igenkande någondera af dem. Blott ett var henne klart: att hon var förlorad; ty hon läste sin dödsdom i deras miner. Hvad skulle hon göra? Hon försökte ånyo att skrika, att ropa på hjelp; men hennes hödlar hånlogo åt henne, — de visste rätt; väl att ingen fanns, som hörde hennes rop. Hon tog då sitt parti med så mycken fattning som möjligt, kastade sig på knå, bad brinnande och innerligt till Gud och reste sig derpå mera lugn. Hon tilltalade dem båda, och utanför kunde man, ehuru otydligt, höra hennes röst. gade hon. Mördarne tego. — Om det är mitt lif, fortfor hon, så kan jag icke försvara det. Det tillhör er — och må Gud då förlåta er hvad Jj — Är det mitt lif eller min förmögenhet I viljen ha? HN