inser att en fångenskap i främmande land är i sjelfva verket en befrielse. Hvad är det nemligen, som kan gilva en menniska det moraliska modet, att trotsa döden i försvaret al sitt fådernesland, om han ej äger något som binder honom vid detta land; der han ej känner att han har ett hem, en familj att värna, en egen fri verksamhet att skydda, fosterländska minnen och ett nationelt oberoende att häfda och bevara ? Alla dessa moraliska band äro främmande för den ryska soldaten. Han har hvarken hem eller familj, ty en gång ryckt derifrån bar han föga eller intet hopp att någonsin dit mera få återvända. Hans djupa råhet gör honom främmande för all fosterländsk historia annat än genom den dunkla traditionen. Det nationella oberoendet måste vara ett fullkomligt obekant begrepp för den lifegne, som stundeligen är underkastad beherrskarens nyck. Och hvad har man väl satt i stället för dessa band ? Jo, krigstukten, den blinda lydnaden, i förening med en viss asgndisk dyrkan för den store sjelsherrskaren. Men den menskliga naturen kan dock ej, med alla bemödanden, helt och hållet förfåas. Der vakna någon gång dunkla aningar om något högre, om menniskorätt och frihet — och då äro de enda banden, som kunde sammanhålla de råa massorna, slitna. Det behöss blott en yttre påtryckning och alla de konstigt sammanfogade delarne falla sönder. Skola despotismens, skola de aristokratiska företrädesrättigheternas, sjelfviska och blinda försvarare kunna hemta någon lärdom häraf? Skola de af de nu inträffade händelserna kunna lära, hvad de aldrig velat höra, att ett nationellt oberoende blifver omöjligt att bevara, om det ej hvilar på borgerlig frihet och lycka, på allmän upplysning och sedlig kraft, ägde man än så många yttre tillgångar till dess värnande? Detta är de sednaste händelsernas stora lärdom; deri ligger äfven deras djupaste politiska betydelse. Hvilken deras inflytande skall blifva på Europas närmaste yttre politiska ställ