ej hos oss saknar sina motstycken, torde en vidlyftig beskrifning derpå synas ölverslödig, men hvad jag icke dessmindre ej kan neka mig nöjet att uppehålla mig vid, är sjelfva berättelsen om dess uppkomst, dess tillvext och framgång, sådan den blifvit mig lemnad, tecknad af den ädla stiftarinnan sjelf, dels såsom ett förnyadt prof på kraften hos det lilla senapskornet, som vexte till ett stort träd — på den under bara styrkan i ett af menniskokärleken lifvadt sinne, till besegrande af alla slags svårigheter för upprättandet af ett godt verk — samtäfven för att göra våra läsare och synnerl. våra läsarinnor bekanta med en af dessa förträffliga qvinnor, till hvilka det är ljuft att heta syster, om också blott inom de sammanbragta leden af tvenne förenade brödrafolk. Det är fru Maria Schandoril, hvilken, understödd af sin man, herr byråchefen Schandorff, upprättat stiftelsen, jag här låter tala. , Till följe af böjelse och ett mig sjelf oförklarligt behof, vågade jag 1823, under öfverskrift: ,En Norges dotter till sina systrar?, i Morgonbladet föreslå stiftandet af en undervisningsoch läroanstalt för den qvinliga ungdomen, hvars hufvudsyfte skulle vara att befrämja husslit, arbetsamhet och tarslighet. Det deltagande och den välvilja, hvarmed detta förslag mottogs, öfverträffade all min förväntan. Många af stadens innevånare tecknade sig för årliga bidrag; också regeringen skänkte det sin uppmärksamhet och löften om under stöd. Så blefvo 300 spd. af Kristiania auktionsintrader nådigst beviljade den tilltänkta läroanstalten. Det kongl. sällskapet för Norges väl lofvade likaledes en gåfva till samma belopp, då läroanstalten inträdt i sin verksamhet, och sedan sällskapets preses, dåvarande ståthållaren grefve Sandels, hade underrättat H. M. Konungen om det ifrågavarande förslaget och dess afsigt, fick läroanstalten löfte om 100 spd. årligen af Konungen och 50 spd, af H. K. H. Kronprinsen under följande fyra år. Ester tvenne nya uppmaningar i Morgonbladet, den ena samma år, den andra år 1825, blefvo till inrättningens upprättande skänkte 500 spd. af den adle, nu bortgångne, men i fåderneslandets tacksamma och kärleksfulla minne länge qvarlefvande, grosshandlaren P. A. Heuch. I den omisskänneligen goda assigten att påskynda läroanstaftens upprättande, sastades vid denna gåfva det vilkor, att stiftelsen skulle vara i verksamhet före utgången af året 1826,i hvilket annat fall gåsvan skulle tillfalla sällskapet för Norges väl. Emellertid var det icke allenast de yttre och pekuniära omständigheterna, som lade hinder i vägen för verkställandet; men i mitt inre uppstodo tid efter annan många och allvarliga betänkligheter. Ju mer jag öfvervägde de pligter, jag, som bestyrarinna för den föreslagna inrättningen, hade att åtaga mig, ju större fann jag min svaghet och min ofullkomlighet att uppfylla desamma. Min ringa verldsoch menniskokännedom, min brist på erfarenhet, kraft och insigt för ett sådant värf, ställde sig så klart för mina ögon, att jag stundom icke kunde begripa, att jag verkligen haft mod till det föregående. ,Men — tänkte jag åter — ,när du nu inom dig känner, att du gerna skulle vilja verka för det goda, skulle du då icke kunna hoppas på Guds bistånd och välsignelse och att han ville komma dig till hjelp i din svaghet? Emellertid blef det mig klart att jag, för att hoppas på Guds bistånd, måste vara fullt öfvertygad om att det värf, hvari han skulle vara min tillflykt och hjelp, också måtte vara öfverensstämmmande med hans heliga vilja och välbehag, och att jag i alla mina företag måtte öfverlemna mig helt och hållet till hans ledning. Men här fann jag åter motstånd och betänkligheter. Jag kände ganska väl att jag ingenting förmådde af min egen kraft, men det svaga hjertat bäfvade dock vid det viljelösa öfverlemnandet, och den oförmåga det innebar. I det jag så, bekymrad och rådvill, sökte en utväg för att blifva qvitt de förpligtelser, jag på sätt och vis redan iklädt mig, skänkte mig Herran, under det jag genomläste en tysk predikan om barn och barnavänner, i ett ögonblick hela den frimodighet, jag så länge sökt efter hos mig sjelf, och med detsamma blef mig klart hvad jag hade attgöra. Mitt hjerta blef sattadt af ett djupt deltagande, synnerligast för de fattiga och föräldralösa små, som uppväxte i armod, okunnighet och lättja, sig sjelfva och samhället till förderf, att kunna verka något till dessa öfvergifnas timliga och eviga väl, var mig en så ljuf, så dyrbar tanke, att jag med den innerligaste förtröstan till Guds och goda menniskors bistånd beslöt göra allt, hvad som stod i min makt för att verka för denna sak. Jag kände straxt nödvändigheten af att så vidt som möjligt undandraga mig inflytandet af andras omdöme, bifall eller tadel öfver mina handlingar, genom att alltid yttra mig utan förbehåll och endast verka i öfverensstammelse med mitt inre sätt alt se sakerna och min öfvertygelse. I rikstidningen tillkännaoaf jag halt rart — ä — —-—kG — k2q2—2 AR AM