A re——— Den 3 October. Då den orientaliska frågan först begynte blifva hotande för Europas lugn, men innan ännu vestmakterna verksamt uppträdt, att qväsva Rysslands öfvermod, vågade vi uttala den åsigten, att Rysslands styrka vore mera skenbar än verklig, i det dess imponerande ofantliga omfång saknade tillräcklig inre kraft och sammanhållning. Det anfördes utur åtskilliga källor hurusom många tecken visa, att Ryssland i sitt inre qväljes af svåra upplösningselementer och denna upplösning kunde vara nära, derest kejsar Nikolai, hvars starka hand hållit elementerna bundna, tog det okloka steget att försöka ännu mer utvidga sitt väldes omfång, då det tydligen borde vara hans politik, alt koncentrera sin på centralisationen hvilande kraft. På grund häraf liknade vi äfven Ryssland vid en stor, vattusigtig man, som genom sina kolossala former inger den skräck, att hans maktspråk blindt lydas; men i det ögonblick kraften prösvas är hela denna pråstige förlorad och vanmakten uppenbarad. Den förflutna sommarens erfarenhet har, synes det oss, visat att detta omdöme ej varit origtigt. De ryska härmassorna vid Donau hämmades först af befästningarne vid Kalafat och då de ändtligen, med stor möda, kunde forcera öfvergången öfver denna flod, bröts deras kraft utanför Silistrias murar och de tvungos att anträda ett återtåg, icke blott från Bulgarien, utan utur båda furstendömena, ett återtåg, som efter all sannolikhet varit förenadt med ofantliga förluster. Man erinre sig, att då ryska armåerna förut intågade i furstendömena, i uppenbar afsigt, att öfvergå icke blott Donau, utan äfven Balkan och intåga i Konstantioopel, så ansåg mången att detta skulle blifva dem en lätt sak, och att Portens välde vore nära sitt fall. Denna tanke, denna tro på Rysslands oöfvervinnerliga makt hystes ej blott af mindre upplysta politici, utan äfven af dem, som bordt anses kunna väl bedömma förhållandena. Så minnas vi att Times, som troligen häri uttryckte den engelska regeringens åsigt, yrkade, det man ej borde göra ryska armeerna något motstånd förrän vid Balkan, sedan de förut blifvit försvagade genom Silistrias eröfring och vistelsen i det osunda Dobruschka. Det var sannolikt äfven denna åsigt, som räddade ryska armeen utanför Silistrias murar, då de allierade der ej vågade angripa densamma. — Sedan man steg för steg nödgats ändra denna öfvertro och erkänna att Ryssland såsom angripande, gående utom sina gränser, ej varit så farligt, som man ansett, så har man velat försakta dess styrka i försvaret, påstående, att Ryssland med sina utbredda gränser, sina ointagliga fästningar, sina omätliga inre resurser, ej kunde känbart såras, vare sig af blockader eller mera direkta angrepp. Men händelserna skulle visa att äfven detta omdöme var ösverdrifvet. Först föl Bomarsund, och då man ville förringa betydelsen deraf, med det påståendet, att denna fästning var blott ,en besastad kasern, yrkande fortfarande, att annat vore förhållandet med det ointagliga Kronstadt och Sebastopol, så anlände underrättelsen äfven om den sednare fästningens hastiga fall. Efter denna händelse måste tron på Rysslands äfven försrarskrast vara rubbad och detta isynnerhet till följd af de omständigheter, som synas varit förenade både med Bomarsunds och Sebastopols öfvergång. Det synes nemligen, att den föreställning, som gjort sig gällande i afseende å Ryska armfen, alltifrån Napoleons krig, att den vore oöfvervinnerlig i det passiva motståndet, i det den ryska soldaten, till följd af den stränga krigstukten, låter utan tvekan nedskjuta sig helldre ån han viker tillbaka — äfven denna föreställning har varit origtig. Dessa råa disciplinerale massor möta icke ett fiendtligt anfall med samma machinmässiga lugn nu som förr, och orsaken härtill är sannolikt den, att de finna sig hafva mindre att frukta af fienden, om de besegras, än af sina herrar, äfven om de blifva segervinnare. Ryska soldaten, dragen med våld utur sitt hem och intvingad i en krigsHeNSt sSoam för A un. 8 KA äng