Brest och seglade uppför Elornsloden, såg han på något afstånd en slup, som rodde på af alla krafter för att komma förbi hoInom. Bondgossen ville icke låta upphinna sig och började ro allt hvad han förmådde; men slupen roddes af tvenne kraftfulla män, hvilka skötte sina åror så väl, att de snart hunnit fatt honom. Genom en behändig manöver lade de sig vid sidan om honom, och, liksom för att bestrasla hans förmätenhet att vilja försöka täsla med dem, gålvo de hans båt några knuffar och seglade derpå vidare med en hastighet, liksom fruktade Ide att öfverraskas. Allt detta förundrade bondgossen, hvilken i trots af mörkret trodde sig i aktern af slupen hafva observerat en hvit gestalt, som syntes honom misstänkt. Dels af nyfikenhet, dels af förargelse öfver det bemötande han fått röna, fattade han hastigt det beslut att sätta till seglen och jaga slupen. Kosta hvad det ville, måste han ha en förklaring. Om färden varit lång, hade han utan tvisvel måst uppge sitt försök; ty slupen hade alltjemt försprång och afståndet mellan dem ökades i stället för att minskas. Dertill kom att en tät dimma började lägga sig öfver floden, så att man endast kunde se några få steg framför sig. Han var derför tvungen att lita på sin hörsel och segla endast efter ljudet. Lyckligtvis saktade slupen sin fart; det sågs tydligt, att den var nära sitt mål. Den unge bondgossens vrede hade lagt sig, men nyfikenheten tilltog, och han beslöt att söka förskaffa sig visshet. För att icke väcka någon misstanke, rodde han förbi det ställe, der det hemlighetsfulla fartyget lagt till, och uppnådde nu en pildunge, hvars grenar hängde ut öfver floden och erbjödo honom ett gömställe. Det var här han blef vittne till den första scenen i detta fasansfulla drama. Knappt hade slupen lagt till, innan de båda männen, hvilka rodde den, sprungo i land på flodbrädden. Den ene var smärt och lång, den andre undersätsig — båda voro klädda i matrosdrägter af lika utseende. Tillfölje af mörkret var det omöjligt att urskilja deras anletsdrag. Sedan deras båt blifvit förtöjd aslagsnade de sig några steg, liksom fruktade de att bli hörda; derpå gingo de bort till pildungen, der bondgossen ställt sig på lur. — Nå? frågade den undersätsige. — Vänta ett ögonblick, svarade den långe, och se efter om någon finnes i närheten. Här är intet att frukta för! utropade den andre. För