HMorsaren. Roman af Louis Reybaud. Öfversåttning. Den förbannade kullen. Mellan Brest och Landernan, gå gränsen af en skog, som betäcker den högra brädden af Elornfloden, visade man ännu början af detta århundrade de resande ett litet hus med när: gränsande trädgård, omgifven af en lefvande häck. Vid första ögonkastet på detta ställe syntes tydligt nog, att det länge ståt! öde och öfvergifvet. Såsom ett rof för den härjande tiden var allt det yttre tradvirket nästan söndersmuladt, och husets framsida bar spår af, att detsamma alldeles icke vårdades. Trädgården var öfverväxt af slingerplantor och ogräs till den grad, att det knappt var möjligt att bana sig väg fram till huset, och en vidskeplig fruktan höll dessutom alla nyfikne på afstånd. Hvarifrån härledde sig denna fruktan? Orsaken var den, att man på detta område och i skuggan af några träd såg utifrån vägen en liten kulle; midt ibland slingervexter och ogräs reste sig här ett plumpt och oansenligt kors, som stormen nästan kullkastat. Bönderna i trakten berättade — likväl alltid med hviskande röst, liksom fruktade de att höras af osynliga vittnen — att detta ställe var ,,den förbannade kullen. Ifall nyfikenheten väcktes vid detta namn, och man ville veta något mer, fick man höra den ena berättelsen efter den andra om spöken och gengångare, om bloss, som tände sig sjelfva på en viss tid af natten o. s. v. — kort sagdt, alla dessa historier, som den vidskeplige bonden i Bretagne alltid har på sina fem fingrar. Blott en enda af dessa berättelser bar prägel af sanning; men det var blott efter mycket krus som man fick den familj, inom hvilken densamma lefde liksom ett slägtarf, att rycka ut med språket. Man fick då höra följande: En afton, då en ung bonde af denna samilj återvände srån