fan, här är man så rädd för ulsvarne, att man kryper till kojs så snart solen gått ned. Se dig ändå omkring. — Godt! s Den undersätsige aflägsnade sig ett par ögonblick. Under det han var borta, stod den andre eftertänkande och stirrade bort på fartyget, utan att röra sig ur stället. — Ingenting är i vägen! sade den andre, som återkommit från sin rekognoscering. — Hit med henne då! Knappt var denna befallning uttalad, innan den andre hoppade i båten liksom ett djur, som blifvit dresseradt att lyda sin herres röst. — Nu är jag här. Skall jag lossa strecken? — Nej, hit med henne, säger jag dig! — Ån munkaflen då? — Vill du sluta? Hör du icke att jag säger, det du skall komma hit med henne? Så kom då! — Det är gjordt! ropade athleten. Han kröp uppåt flodbrädden med ett fruntimmer i en hvit musslinskladning på armen. Det var den hemlighetsfulla gestalten, som bondgossen sett i aktern af båten. Ehuru hon var hårdt bunden, gjorde hon likväl ett så häftigt motstånd, att hon för ett ögonblick frigjorde sig från den kafle, hvilken blifvit stoppad i hennes mun. — Hjelp! ropade hon. Hjelp! — Var tyst, eller jag stryper er! skrek athleten som bar henne. — Hjelp! fortfor hon att ropa. Hvilka ären J? Hvad viljen J mig? Hvarthän fören J mig? — Var tyst! afbröt henne den långe, eller ni är dödens barn! Och för att gifva sina ord mer eftertryck, höll han mynningen af en pistol framför henne. — Barmhertighet! Nåd! ropade hon, förstenad af fasa, med sönderslitande röst. Hon fick icke säga mer. Kalveln var åter stoppad i munnen på henne, ännu fastare än förut, och qväfde hennes röst. (Forts)