3ÅC4k 11041 417771111077Å7 0 29111 IaN(LCU59 af våra upplysta myndigheter i kolerafrågan förlidet år. Förgäfves höjde sig från alla orter veoch fördömmelserop mot dessa galna och olyckliga karantänsoch spärrnings-åtgärder, som i främlingens och efterverldens ögon framställde Sverge såsom ett stort dårhus; förgäfves visade man, med de klaraste fakta, hela oförnuftigheten af dessa åtgärder — intet hjelpte. Regeringen, som borde gå i spetsen för den upplystare opinionen i landet, som borde göra allt för att upphäfva gamla fördomar och väcka ädlare och högre känslor hos nationen: denna makt, som fordrar lydnad, pris och alla möjliga offer af folket, för den ledning öfver detsamma den behagat åtaga sig — regeringen teg eller gaf ut nya än mera rasande författningar. I år har, genom Rikets Ständers impuls, den allmänna meningens högtryckning, samt kanske hufvudsakligen derför att farsoten var så god och började i Stockholm, en väsentlig förändring blifvit åvägabragdt i det gamla karantänsoch spårrnings-eländet. Det kunde då tyckas som borde man vara nöjd dermed och tacksam för hvad man slutligen fått. Vi kunna dock ej vara så beskedliga. Vi kunna ej undgå, att med både vemod och harm tönka på, att kortsyntheten och skuggrädslan kunde så länge låta landet sucka under detta rättslöshetstillstånd, utan att, när man ändteligen drifves till att deri åstadkomma en förändring, kunna anföra annat än de alldrasvagaste argumenter till försvar för detta beteende. Betänk hvilka enorma förluster, direkta och indirekta, som detta tillstånd blott under förlidet år medförde, och hvilka barbariska grymheter det vållade, utan att de lagliga myndigheterna ens befriade dem — vi erinra oss t. ex. händelsen vid Sandens marknad — och häpna, då man förnimmer, att Regeringen, när den ändteligen tvingas att häri göra en förändring, icke har ett enda argument till försvar för de föreskrifter och åtgärder, som vållade alla dessa olyckor! Allt detta bråk, detta lagstiftande, dessa kostnader, obehag och olyckor hafva saknat all förnuftig grund! Emellertid hafva Regeringens försvarare uti ett Sundhetskollegii utlåtande velat finna något skäl för dess förfarande, icke att så länge bibehålla de gamla föreskrifterna, utan att ännu bibehålla någon karantän mot koleran. Det är detta s. k. skäl vi afsågo med den reflexion, hvarmed vår uppsats begynnte, att dårskapen blir alldrig mera blottad, än då man vill söka försvara den med skäl. Vi införa detta Sundhetskollegii yttrande, rörande hufvudsaken, i dess helhet: Vid handläggningen af detta vigtiga ärende (frågan om förändringen i koleraförsattningarne) har Kollegium icke kunnat underlåta ati preliminärt för sig uppställa den frågan, huruvida skäl vore, att i underdånighet tillstyrka upphäfvandet af alla karantänsåtgärder mot kolera, hvaraf alltså komme att följa, det någon författning rörande dessa icke vore behöslig. — Ehuru Kollegium har sig väl bekant, att denna grundsats i flera länder gjort sig gällande, och änskönt Kollegium icke kan neka giltighet åt de skäl, hvilka legat till grund derför, har Kollegium likväl efter mogen öfverläggning ansett sig icke böra ifrågasätta ett totalt afskaffande af alla försigtighetsmått mot denna sjukdoms införande i riket. — Utan att ingå i den vetenskapliga frågan om kolerans smittsamhet eller icke smittsamhet, erkänner kollegium visserligen, att kraftiga stöd för förkastandet al karantäner mot denna sjukdom kunna hemtas dels af den ytterliga svårigheten att konseqvent tillämpa de i sådant afseende erforderliga föreskrifter, utan att derigenom lägga allt för tryckande hinder för handeln och personal-kommunikationen med andra länder, dels ock af den nedslående erfarenheten, att karantäner mot kolera, der de blifvit använda, icke förmått utestänga sjukdomen; detta förhållande må nu hafva sin grund, vare sig i omöjligheten af karantäns-systemets fullt ändamålsenliga tillämpning, eller, såsom de senaste årens erfarenhet tyckes visa, bero deraf, att den elakartade koleran, sedan den numera blifvit i Europa inhemsk, liksom så många andra farsoter af närslägtad art, genom sammanträffandet af vissa, för dess uppkomst gynnsamma förhållanden, stundom kan epidemiskt uppträda, utan att dertill ovilkorligen och i hvarje fall, såsom antändningsmedel, erfordras tillkomsten af ett från annan ort infördt smittämne. — Men huru sig än härmed må förhålla, anser kollegium det å andra sidan vara tillräckligen bekräftadt, att ett smittämne i kolera, liksom i andra sjukdomar, icke blott alstras, utan ock kan öfverflyttas från en ort till en annan, samt att den elakartade kolerans uppträdande såsom sarsot i kustorter icke sällan står i orsakligt förhållande till ankomsten af sartyg från hamn, der kolera är gängse, och det isynnerhet om sådant fartyg medför af denna sjukdom angripna personer; ja, det synes 42444 . s11