— Ett af fruntimren nickade åt auktionssörrättaren. — Tjugu francs är bjudet för denna kärra! Vill ingen bjuda mer? Några af de kringstående bjödo öfver, men det unga fruntimret behöll alltid högsta budet. Auktionsförrättaren vände sig från den ene till den andre, för att kunna nppfatta deras bud. — Tjuguen francs! — Tjugutvå! — Tjugutre ! — Tjugufyra! — Ijugusem! — Ijugusju francs! Tjugusju är bjudet! Första, andra gång! Ingen mera? Tjugusju francs för kärran! Nå! Tjugusju francs för tredje och sista gång! Var så god! Anna hviskade några ord åt auktionsförrättaren, hvarpå denne ropade: ,Kontant!, betalte och gick vidare. Arbetskarlen, som fått sina penningar, ville ögonblickligen skynda hem; men han kastade ännu en afskedsblick på kärran, då han i detsamma af det ena unga frumtimret tillfrågades: — Vill ni förtjena ett par skilling, min vän? — Hvad befaller ni? — Vi ville gerna ha den här kärran hemdragen. — Det gör mig ondt att jag icke kan — jag har sjelf något att uträtta. Anna, som bättre än hennes väninna kände de fattige, sade hastigt: — Det är till Boutikgatan vi skulle ha den dragen. — Då står jag till tjenst, ty jag skall sjelf just den vägen. Han fattade kärran, fick den lyckligt igenom alla de saker, som lågo spridda rundt omkring den, och följde de båda fruntimren, hvilka gingo så snabbt de sörmådde. Det var en bitter känsla för honom, att han sjelf skulle transportera kärran till de fremmande personerna; men tanken på att han snart skulle kunna aftorka sin hustrus tårar, tröstade honom åter. På fruntimrens befallning måste han, ehuru ogerna, stanna utanför en bod. De båda sruntimren gingo in i boden, och . ögonblick derpå kastades en säck potäter ut på kärran j re bröd samt ved, och Anna ställde sorsigti bredvid det öfriga. i