3. Vid den auktion, som, enligt seden i Antverpen, om Fredagen hålles på torget, befanns bland andra föremål äfven en, tvåhjuls-kärra. Icke långt från densamma stod en man, hvars utseende förrådde nedslagenhet och modlöshet; med korslagda armar fästade han sina blickar längtansfullt på auktionsförrättaren, som höll på att utropa några andra saker i närheten af honom. Emellanåt stampade han mot marken, liksom ville han förjaga de pinsamma tankar, som vaknade hos honom, då hans förtviflade blick föll på kärran, med hvilken han hittills förtjent brödet åt sig och de sina. Han stod ännu försjunken i dessa sorgliga betraktelser, då tvenne unga fruntimmer med snabba steg nalkades torget; den ena af dem bemärkte det modlösa och sorgsna uttrycket i arbetskarlens anletsdrag, ty hon stannade vid hörnet och sade åt sin följeslagerska: — Har du icke observerat, hur nedslagen den stackars mannen der borta ser ut? — Hvilken, kära Anna? — Han, som stampar med foten derborta! Du kan vara öfvertygad, Adele, att han är mycket olycklig. — Kanhända, Anna! men jag tycker, att han snarare ser förargad ut. — Nej, Adele, det känner jag alltsörval. Den verkliga olyckan har en stampel, på hvilken man ej kan misstaga sig. och som väcker medlidande, då deremot vrede och misslynthet på ögonblicket frånstöta. Jag är säker på, att den der mannen är ett af de olyckliga offren för denna stränga vinter. Se på hans kläder, de äro både hela och rena! Låt oss gå bort till honom — jag är alls icke rädd för att fråga hvad som fattas honom. De båda väninnorna gingo bort tlll arbetskarlen; men i det ögonblick då de nalkades honom, blef han tilltalad af en annan, hvilken liksom han sjelf syntes tillhöra arbetsklassen, och som sade till honom: — Nå, Frans, hur går det för dig? Du fryser, tror jag, eller hur? Kom med mig och få dig en liten klunk att stå emot med — jag betalar. Arbetskarlen skakade på hufvudet och svarade icke. Den andre såg förvånad på honom och observerade det vilda uttryeket i hans ögon.