Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1854, sida 1

Hvad en moder måste lida. En liten enkel berättelse; fritt efter H. Conacience. (Forts. sr. N:o 228.) Han fattade hennes hand och sade med nedslagenhet: — Therese! Du vet hur mycket jag arbetat sedan vi blefvo gifta. Icke en dag har förgått, på hvilken jag ej skaffat dig och barnen det nödvändiga. Skola vi då nu, efter tio års träget arbete, bli nödsakade att tigga? Skall jag nu gå från dörr till dörr och be om det bröd, som jag förr förtjent i mitt anletes svett? Jag kan det icke, Therese, om vi än alla skulle dö i elände. Ser du ej hur jag rodnar af blygsel vid att blott tänka derpå! Tigga? Nej, jag eger ännu qvar något, som kan gel oss bröd för någon tid. Det gör mig ondt, och du kan tro att det kostar på mig; men det är Fredag i dag; jag vill gå bort på torget och sälja min kärra. Kanske får jag åter arbete, och vi slå oss igenom så länge, tilldess jag kan spara ihop till en ny kärra. Haf tålamod ännu blott en halftimma, så skall jag bringa bröd åt er alla. Kärran var det enda, hvarmed den redlige mannen kunde förtjena sitt dagliga bröd; det var fördenskull icke underligt, att det blef honom så svårt att fatta ett dylikt beslut; hustrun kände detsamma och blef ej mindre bedröfvad, men hennes modershjerta sade henne, att hennes barn måste hafva ögonblicklig hjelp. Hon biföll derför också till sin mans beslut och sade: — Ja, gå du till torget med kärran; ty vår lille Johan dör af hunger; jag är så utmattad, att jag icke längre kan stå på benen, och sedan den lilla oskyldiga Guds engeln der! .. O, hvarför är du icke redan förlossad från denna jemmer, mitt älskade barn! Hennes tårar runno åter, medan hennes man störtade ut genom dörren, ett rof för den våldsammaste förtviflan. Snart hörde man ljudet af kärran, som raskt drogs framåt, och bullret deraf bortdog kort derpå i fjerran.