Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1854, sida 1

—— — — — såg gossen brödet såsom en räddande stjerna framför sina ögon, innan han störtade sig öfver det, såsom vargen störtar öfver sitt rof. Modren gick åter bort till sitt sjuka barn, stirrade på det några ögonblick och försjönk derpå i sin förra känslolösa slöhet. Med en glädje, som icke kan beskrifvas, förde gossen brödet till munnen och började förtära detsamma med otrolig begärlighet; men då han ätit omkring hälften, upphörde han plöts-x ligen, betraktade brödet den ena gången efter den andra med! begärliga blickar samt förde det flera gånger till munnen och tillbaka igen, men utan att äta mer deraf. Slutligen steg han upp och gick långsamt bort till sin mor; han vidrörde henes arm, för att väcka henne ur den sömn, i hvilken hon syntes försjunken och sade med vänlig röst: — Se här, lilla snälla mamma! Jag har gömt ett syeke bröd åt lilla Marie. Jag är mycket hungrig ännu, men när pappa kommer hem, får jag nog ett stycke bröd — icke sannt, mamma? Den olyckliga qvinnan slog armarne kring den lilles hals och tog honom upp på sitt knä; ett ögonblick derpå lät hon honom åter glida ned på golfvet utan att märka det, och hon försjönk ånyo i sitt känslolösa tillstånd. Johan smög sig sakta bort till sin syster, kysste hennes infallna kind och sade: — Sof du bara, lilla sjuka Marie! Derpå satte han sig åter borta vid kaminen och höll sig tyst och stilla. I detta ögonblick var det, som den förträffliga Anna stannade utanför det fattiga huset, i det hon borta på gatan fick sigte på sin väninna. En hel timma förflöt, utan att den olyckliga modren kunde lösrycka sig ur den slohet, hvari hon var försjunken. Åfven hon var hungrig, äfven hennes kraft var uttömd, äfven hon led grufligt; men hon satt vid en dödsbädd, hon väntade med ångest på det fasansfulla ögonblick, då hon, modren, skulle se sitt barn dö under sina händer. Kunde hon då tänka på sina egna lidanden? Nej, en moder förblir alltid en moder, vare sig att hon är lycklig eller olycklig, rik eller fattig; det finnes ingen känsla så djup, ingen passion så stark, som den, hvilken fåster en moder vid sitt barn, och denna känsla, denna passion är desto starkare, ju mer ångest och qval hon genomgått för sina barn. De fattiga kunna tala med härom!