Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1854, sida 1

Hvad en moder måste lida. En liten enkel berättelse; fritt efter H. Conscience. (Forts. fr. N:o 22.7) Modren syntes redan en stund försjunken i ett känslolöst tillstånd; barnet hade icke rört sig, hon hade icke sett upp och hon syntes ej heller gråta mer. Rummet liknade en graf, som mottagit sina gäster och icke åter skall öppna sig. På en gång hviskade en matt röst borta vid kaminen: — Mamma, lilla mamma, jag är så hungrig. Den, från hvilken denna klagan kom, var en liten gosse på fem eller sex år, som satt hopkrupen borta vid kaminen. Han darrade, som om han hade feber, och hans tänder skallrade af köld. Antingen nu modren icke hört hans svaga jemmer, eller hon kände huru omöjligt det var för henne att tillfredsställa hans åstundan, nog af, hon svarade icke och blef sittande orörlig. Det herrskade åter en dödslik tystnad derinne; men kort efteråt började gossen ånyo: — Lilla mamma, jag är så hungrig. Gif mig ett litet stycke bröd! Denna gång upplyfte modren sitt hufvud; barnets bön skar henne i hjertat. En dyster eld flammade i hennes ögon, och hon kunde icke dölja sin förtvislan. — Käre lille Johan, svarade hon gråtande. Tig, min engel, för Guds skull var tyst! Jag är sjelf nära att omkomma af hunger, och här finnes icke något hemma. — Men jag kan icke uthärda det, mamma! Bara ett litet, litet stycke bröd! Hungerns alla qval stodo till den grad aftecknade på den lille gossens bleka och aftärda ansigte, att modren sprang upp i förtviflan. Hon stack handen under sängtäcket och framtog ett litet bröd, som hon räckte åt gossen. — Der, Johan! tag det! sade hon. Jag hade gömt det, för att koka litet soppa derpå åt din stackars lilla syster; men jag fruktar, att hon icke behöfver något mer, det arma barnet! Hennes röst qväfdes, hon kunde icke säga mer. Knappt