Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1854, sida 1

I ett dåligt rum uti det hus, framför hvilket Anna stannat, bodde en verkligt olycklig familj. Fyra nakna väggar voro de enda, stumma vittnena till så många lidanden och så mycket elände, och åsynen af det skakande skådespel, som här uppfördes, fyllde icke blott själen med sorg, utan nästan med ett slags hat mot samhället och dess institutioner. Luften derinne var lika kall som ute på gatan, och en isande fuktighet inträngde genom kläderna. Ett sjukt barn af omkring ett års ålder låg på en bädd midt i rummet; dess bleka ansigte, de små magra armarne, och ögonen, hvilka lågo djupt inne i sina hålor, läto med skäl förmoda, att den arma varelsen snart skulle finna en plats på Stuivenberg (Antverpens kyrkogård). Vid barnets sida satt en ännu ung hustru, som dolde ansigtet och ögonen i sina händer. Oaktadt hennes drägt var ytterst tarflig och ofta lagad, för att dölja dess dåliga skick, gjorde den dock icke något obehagligt eller störande intryck. Tid ester annan uppsteg en suck ur hennes beklämda bröst, och tårarne banade sig väg genom hennes singrar, med hvilka hon dolde sitt ansigte. Vid den mindsta rörelse af barnet såg hon darrande upp, betraktade med bäfvan och ångest dess lidande lilla ansigte, lade täcket i ordning kring dess iskalla lemmar och nedsjönk åter modlös och förtviflad på stolen. Den djupaste tystnad herrskade på detta sorgliga ställe, och denna tystnad afbröts blott af snön, som piskade mot rutorna, och af stormens tjut i kaminen.