Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1854, sida 2

ro der tillika med er och er hustru, Cathrine, Frans och alla edra skogsbetjenter, och att jag sen må få lof att göra bröllop för honom. — Nej, herr Roisin, nej jag tackar. — Säg icke nej, herr Watrin, med mindre att ni och er son på intet sätt vilja försona er med mig. Jag har lofvat mig sjelf att jag skall göra bröllop för honom, och jag skall låta komma en charmant sort champagne direkte från Epernay för den dagen. — Men, herr Roisin. — Inga invändningar, pappa Watrin, eljest är jag tvungen att säga åt mig sjelf: — Du måste likväl vara en dålig karl, Roisin, då de hederligaste menniskor på jorden äro dina oförsonliga fiender. Pappa Watrin ville ännu göra motstånd, då han med detsamma kände någon rycka sig i rockskörten. Han vände sig om. Det var den gamle Peter. — Ack, herr Watrin, sade han; afslå icke herr mairen det hvarom han ber er. Han har alltid varit så god mot mig, och det var blott hans fruntimmer ... — Må göra, ropade Watrin, saken är afgjord. Vi spisa hos er på bröllopsdagen. — Och bröllopsdagen kommer snarare än ni sjelf anar, utropade herr Roisin. — Hur så? frågade skogvaktaren. — Gissa, hvart jag nu ämnar mig hän. — Ni? — Ja, jag far till Soissons, för att utverka tillåtelsen hos hans högvördighet biskopen. Mairen steg åter upp i sin gigg tillikamed gamle Peter. — Ja det är bra. sade gubben Watrln. I så fall kan jag med säkerhet ansvara för Bernhard! Ni kunde gerna ha varit tio gånger värre emot honom, och han skulle ändå ha sörlätit er.