Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1854, sida 2

— Åh, det lönar icke mödan att göra sig besvär för så litet, herr Roisin! — Kallar ni det för litet, att man är tvungen rodna inför en af sina medmenniskor, och att man icke mer kan räcka honom handen då man möter honom ? Jag kallar det för mycket, och derför ber jag er förlåta mig, herr Watrin! — Jag är icke abb6 Gregorius, som skall gifva er absolution, sade gubben halft skämtsamt. — Nej, men ni är Watrin, och alla hederliga menniskor höra till samma familj. Jag har för ett ögonblick uttradt ur denna familj — räck mig derför handen, herr Watrin, på dets jag åter må kunna bli upptagen deri! Mairen uttalade dessa ord med så mycken känsla, att tårarne kommo gubben i ögonen. Han aftog sin hatt med venstra handen och räckte den högra åt mairen. Denne fattade den och tryckte den hårdt. — Herr Watrin, sade han; jag är ännu icke färdig. Jag har i denna sak handlat orätt icke endast mot er. — Ah, ni menar troligen Bernhard! .. ja, ni ser nu, hr maire, att man icke bör vara allt för snar att anklaga. — Jag ser, att min vrede mot er höll på att göra mig orättvis mot honom och kommit mig att begå en handling, som Jag skall förebrå mig så länge jag lefver, så framt herr Bernhard ej förlåter mig. — I det afseendet kan ni vara lugn, herr maire; Bernhard är så lycklig, att han redan glömt alltsammans. — Ja, min käre herr Watrin, men det finnes likväl ögonblick, då han kan erinra sig det, och då han skall skaka pål hufvudet samt säga för sig sjelf: — Det är detsamma, men herr Roisin är och förblir en dålig menniska. — Ja, sade pappa Watrin leende, jag kan visserligen icke ansvara för, att han ej någon gång emellanåt vid dåligt lynne kan komma att yttra någonting deråt. — Det finnes likväl ett medel att ändra hans mening. — Hvilket? — Det, att han förlåter mig ärligt och uppriktigt, liksom ni nyss gjort. — åh hvad det beträffar, så kan jag ansvara för honom. Det finnes icke mer galla i Bernhard, än i en dufvokropp. Den saken kan ni gerna anse för afgjord. Och som han är den yngre, skall han nog komma till er först. — Jag hoppas det, äfvensom att han sedan vill slå sig i