Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1854, sida 1

sig, och då de hederlige invånarne i det nya huset slutligen singo vara allena, sanns intet mer, som störde samiljens sällhet. Far och son vexlade en varm handtryckning med hvarandra; sonen tycktes säga: du ser att jag ej har ljugit! och sadren syntes svara: har jag nånsin tilltrott dig det? Derpå följde en lång omfamnings-scene mellan mor och son, hvarunder modren sagta hviskade: Och till alt detta har jag varit skuld. — Tyst! låt oss icke tala derom, svarade Bernhard. — Kan du förlåta mig, min älskade son? — OO, ja visst, min egen dyra mor! — Men jag har också blifvit riktigt straffad derför! — Och nu hoppas jag, att du skall bli riktigt belönad. Bernhard fattade abbns båda händer, och i det han såg den gode presten djupt i ögonen, sade han till honom: — Ni har ju icke heller tviflat på min oskuld? — Nej min son; jag känner dig bättre än både din far och din mor. — Ja det är ganska sannt, sade fadren. — Jo visst ! ropade mor Mariane, som alltid var färdig att disputera; jag skulle väl vilja veta, om det finnes någon, som, kan känna sin son bättre än modren! — Jo den, som bildat själen, sedan modren gifvit honom lifvet, sade gubben Watrin. För öfrigt, då jag icke har något att invända, så kan du gerna också tiga. — Nej det gör jag ;cke! Jag tiger ej, då någon kommer och säger, att han känner min son bättre än jag. Bernhard vände sig till Cathrine. — Cathrine! utropade han ; dyra Cathrine! — Bernhard, min gode Bernhard! hviskade hon med tårar i ögonen. — O kom, kom! sade Bernhard och drog den unga slickan med sig ut genom dörren, som blifvit lemnad öppen. — Men hvarthän gå de då? ropade mor Mariane med en häftighet, som tydligen ej var fri från afund. Hennes man höjde på axlarne. — Låt dem gå, hustru! sade han, i det han stoppade sin pipa. — Men ... — Hade vi båda, på den tid då vi vore vid deras år, icke äfven ett och annat att säga hvarandra. ! — Hm! sade modren och sneglade åt dörren. 4 Men de båda unga voro redan långt borta och gingo arm