Riksdagen. De sednaste kongl. propositionerna hafva rönt ett ganska asgjordt motstånd i de båda oprivilegierade Stånden. Propositionen om lilla kreditivets förhöjning har i Bondeståndet ej funnit en enda talare till sitt söorsvar. Svenska Tidn:s korta referat härom är följande: Sahlström förklarade sitt ogillande af den begärda förhöjningen, då det icke vore fara hvarken för erkefienden, Ryssland, eller de allierade, utan borde man spara sina krafter till dess de behöfdes, och icke i sortid utmatta dem. Många instämde. Jonas Christofersson afstyrkte bifall, helst betydligt borde finnas qvar af kreditivet till neutralitetens upprätthållande, om dermed vore rätt hushålladt; yrkade att Stats-Utskottet borde taga reda på hvad af nämnde kreditiv återstod, samt erinrade, att om några lustläger kostat penningar, torde besparingar hafva skett, derigenom att många regementen under året icke haft möte. Nils Svensson från Skåne förklarade, att han icke ville bifa!la, hvarken nu eller framdeles, då frågan återkommer, med mindre Stats-Utskottet med öfvertygande sakförhållanden och skäl visade nödvändigheten af kreditivets ökande. Nils Persson från Södermanland ansåg K. M:ts rådgifvare varit pligtige att upplysa hvad som af det förra kreditivet ännu ungefärligen kunde återstå, och att de bort inse, det en så naken framställning som den ifrågavarande skulle ingifva en rättvis farhåga för ökandet af lilla kreditivet; trodde att hellre det stora än det lilla kreditivet bort föreslås till ökning. Sedan flere talare yttrat sig, alla afstyrkande den kongl. propositionen, omförmälde Henrik Andersson, hurusom han varit ende reservanten från Stats-Ut— skottet för bifall till beviljande af det extra kreditivet, hvadan talaren uttryckte sin tillfredsställelse, att den ifrågavarande propositionen rönte enhälligt motstånd hos Ståndet, då det visat föga sympati för hans förra reservation; erinrade om de tryckande skatterna, och att lilla kreditivet redan för få ar sedan blifvit förhöjdt till dubbelt, samt yrkade att det nu måtte nedsättas till hvad det förut varit eller 500,000 riksdaler. Jonas Peter Danielsson anmärkte, att om krig blir i fråga, lära hvarken stora eller lilla kreditiven förslå, och komme alltså Rikets Ständer i allt fall då att kallas tillsammans, hvadan det nu är öfyerflödigt bevilja den begärda förhöjningen. Efter det flera talare vidare yttrat sig, ingen för bifall, remitterades propositionen till Stats-Utskottet. I Borgareståndet rönte propositionen icke stort bättre öde, såsom man finner af följande referat ur A.B., dervid hr Björcks yttrande, ehuru tydligen mycket sammandraget, synes oss synnerligen bevisande och så att säga, dräpande i sak. Öfverläggningen öppnades af hr Henschen, som erinrade om det betydliga belopp, som redan under innevarande år blifvit stäldt till regeringens disposition i och för försvarsverket, samt anmärkte att då nu-ytterligare en större summa äskades hade inga skäl blifvit anförda för behofvet deraf. Tal. anhöll således att hemliga utskottets ledamöter måtte, till ledning för ståndets ledamöter i allmänhet och särskildt för stalsI utskottets yttra sig i ämnet. Hr Gråd instämde i denna uppmaning och anmärkte derjemte det egna deri, att om propositionen bifalles, blir mindre kreditivet större än det större kreditivet. Hrr Berger och Lindström instämde. Hr Kock ansåg det vara för tidigt att nu yttra sig i sjelfva saken. Han kunde dertill ej inse hvartill det skulle tjena att nu interpellera hemliga utskottets ledamöter, då flera bland dem sitta i statsutskottet, der de hafva tillfälle att gifva de upplysningar de möjligen kunna hafva att meddela. Hr Björck förklarade sig ganska väl känna, att grundlagen bestämde att ständerna skola till regeringens disposition ställa ett kreditiv, om hvars användande de ej hafva att på förhand besluta. Men lika sannt är, att beloppet af detta kreditiv beror på graden af det förtroende, ständerna hysa för den andra statsmakten. Den som vill åtnjuta förtroende bör dock iakttaga ett aktningsfullt uppförande mot andra. Genom sina beslut i dechargefrågan har borgareståndet tillräckligt tydligt ådagalagt sina tankar om vissa bland konungens rådgifvare. Att nu den statsrådsledamot, mot hvilken borgareståndet främst uttalade sitt misstroende, likväl i ståndet uppträdde med förevarande kongl. proposition, bevisar att borgareståndets åsigt icke har vunnit och ej kommer att vinna något afseende. Ett sådant handlingssätt kan ej bidraga att upprätthålla förtroendet i landet. Hvad nu specielt angick beloppet af lilla kreditivet, så funnos inga motiv anförda hvarför det skall höjas, utan talades endast i allmänhet om rikets sjelfständighet. I afseende på det vid förra riksdagen beviljade lilla kreditivet hade emellertid än i denna stund iagen redogörelse erhållits huru detsamma blifvit användt. Enligt hvad man tror sig veta har den hälft deraf, för hvilken inga föreskrifter blifvit meddelade, användts nästan uteslutande till karantäner; och detta ända derhän, att för flera utgifter, till exempel understödet åt de brandI I I gräl, satte gubben Watrin sin hatt på hufvudet, i sickorna och hbhegaf sie nå väv till Villers-Catter