Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1854, sida 1

i arm med hvarandra in i den djupaste delen af skogen. Emellertid hade Bobincau, la Jeunesse, Frans och pappa Watrin slagit sig ned vid bordet och tagit i tu med buteljerna, som ännu stodo qvar sedan måltiden. Abbå Gregorius begagnade sig af denna mellanakt för att helt tyst taga sin hatt och käpp samt smyga sig ut genom dörren och framåt vägen till VillersCotterets. Först i daggryningen återvände Bernhard och Cathrine hem, liksom tvenne slyttsoglar, som slugit bort tillsammans och komma tillbaka med hvarandra. Cathrine såg leende och lycksalig ut, hon gick bort till pappa Watrin och Mariane, kysste dem båda och ville derefter gå upp på sitt rum; men hon hejdades af Bernhard, som i en mildt förebrående ton sade: Nå, hvad glömmer du nu? Cathrine förstod honom genast; gick direkte sram till Frans och räckte honom sin kind. — Hvad behagas? frågade Frans helt förblufsad. — Kan du icke förstå, att hon kommer och tackar dig! sade Bernhard. Jag tycker, att du nog kan ha förtjent det. — Åh bevars! utropade Frans; är det verkligen sannt, mamsell Cathrine? Han aftorkade munnen med sin servette och tryckte en sörsvarlig kyss på hvardera af den unga flickans rodnande kinder. Derpå räckte Cathrine ännu en gång handen åt Bernhard och gick upp på sitt rum. — Nå, kamrater ! sade denne; det är nu tid på att vi tänIka på våra göromål. Det är visst bra att vi äro glada, men hertigens af Orleans tjenst får heller icke försummas. Och med en obeskrislig blick fattade han sin bössa, hvilken gensdarmerna nyligen gilvit honom tillbaka. Då han kom ut, stod Cathrine i fönstret och smålog vänligt mot honom, i det hon plockade en blomma och kastade den ned till honom. Han fattade blomman, tryckte en kyss derpå, gömde den vid sitt bröst och gick derpå in i skogen, följd af sina kamrater. Mor Tellier gick tillbaka till sin hydda med sqvallerämne för många dagar; Bernhard frikänd ! Mathias häktad! Cathrines och Bernhards bröllop saststalldt till om fjorton dagar! Det var längesedan qvinnorna i byn haft så mycket att prata om. Det uppstod nu en vänlig strid mellan Watrin och hans hustru om hvilken af dem som skulle gå till sängs och hvem som skulle bli uppe och passa på huset. Då denna dispyt, igenom mor Marianes vanliga envishet, höll på att urarta till