Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1854, sida 1

ÖD ————— —— — — Mairen gaf ånyo tecken åt gendarmerna att bortföra Bernhard, men Frans höll honom ännu en gång tillbaka. — Om du icke har något annat att tillägga än hvad du redan sagt... skrek mairen förargad. — Nej det har jag icke; men låt oss blott antaga ..— Hvad skola vi antaga? — Att jag känner den skyldige. En allmän rörelse uppstod. — Låt oss antaga, fortfor Frans med lägre röst, att han varit närvarande här helt nyss. — Här? frågade mairen. — Låt oss antaga att han, i den tanke att hans skatt blifvit upptäckt, nyss skyndat härifrån, för att så fort som möjligt föra den i säkerhet. — Men, sade mairen, då få vi ju icke beviset i händerna, och vi komma då att sväfva i samma ovisshet som förut. — Ja, det är mycket sannt; men låt oss nu slutligen antaga, att jag låtit Bobineau gömma sig i busken till höger och la Jeunesse i den till venster, och att de lägga vantarne på honom när han kommer dit för att lägga vantarne på sin skatt — hvad säger ni då? I samma ögonblick hörde man ett buller ute på vägen. — Och se nu der! utropade Frans med ettljudeligt skratt; sder ha de honom redan! Han vill icke följa med i godo, och de äro trungne att drifva honom framåt med våld. — Mathias! ropade alla de närvarande, som med en mun, ty det var han, som haltande blef inknussad i rummet af de båda skogsuppsyningsmännen. — Ja, der har ni honom, herr maire! och se hur han halstar på venstra benet. ; Mathias såg, att det icke kunde tjena till något att längre neka och att han blifvit fångad i sin egen snara. — Ja, sade han, det är jag, som lossat skottet; jag vill icke neka dertill; men jag ville blott stifta oenighet mellan mamsell Cathrine och herr Bernhard, emedan han gifvit mig en örfil. Men då jag sedan fick sigte på guldet, blef jag yr i hufvudet! Herr Bernhard hade kastat sin bössa ifrån sig, satan frestade mig, jag upptog den och skottet brann af, men jag gjorde det icke uppsåtligt. (Forts.)