Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1854, sida 1

Frans hade icke en gång sett bort åt Mathias, men detts Mathias, men detta oaktadt for en rysning genom denne. — Nu skall jag således berätta er, huru alltsammans tillgått, fortfor Frans. Bernhard har först kommit till mor Telliers värdshus — är det icke så, mor Tellier? — Jo det är nog säkert det, sade den goda qvinnan; dare? — Han var i häftig rörelse. — Ja, sade hon, det är också sannt. — Var tyst! afbröt henne mairen. — Han gick alldeles så som jag nu, fortfor Frans och tog några långa steg framåt golfvet; och två eller tre gånger stampade han af otålighet med foten tätt bredvid det bord, som finnes midtemot dörren. — I det han ropade på vin, ja det är mycket sannt! utropade mor Tellier och höjde armarne mot himlen, för att uttrycka sin beundran öfver Frans underbara skarpsinnighet. Mathias torkade med sin rockärm svetten ur pannan. — Ja! sade Frans, det var minsann lätt nog att se; det finnes i sanden några spår af hans sko, som äro åtskilliga linier djupare än de andre. — Hur har du kunnat se det om natten? — Jaså? Finnes det kanhända ingen måna på himlen? Tror ni då att den sitter der för ro skull? . . Ändtligen kommer då herr Chollet till häst från VillersCotterets; han stiger af ungefär trettio steg srån mor Telliers värdshus och binder hästen vid ett träd; derpå passerar han förbi Bernhard — jag skulle nästan tro att han vid det tillfället tappat något, antingen penningar eller dylikt, ty det fanns talg på marken, hvilket bevisar att man letat med ljus — under denna mellanItid har Bernhard varit dold bakom det stora trädet, som är midtemot huset, och han har varit rasande ond, ty på två eller tre ställen är mossan sliten från stammen i jemnhöjd med handen. Sedan parisaren funnit det han sökt efter, har han afvilägsnat sig något åt Prins-källan till; derpå har han satt sig få! steg från källan; sedan har han åter rest sig; två och tjugu steg i riktning mot Soissons-vägen så har han gått der har han fått skottet och der har han störtat till marken. — Ja, så är det! ja så är det! utropade Cathrine. — I morgon, sade mairen, skall det bli undersökt hvem som aflossat skottet; man skall nog finna förladdningen och man skall leta efter kulan.