Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1854, sida 1

Men abb Gregorius anade, att någon oväntad hjelp kommit, ty han framträdde till mairen och sade: — Det ser ut som om denne unge man hade något vigtigt att meddela oss; låtom oss höra honom. — Icke sannt, Frans, du har något på hjertat? Mor Tellier, abbn, Cathrine och Bernhards föräldrar skockade sig omkring Frans liksom skeppsbrutne, hvilka, tumlande omkring på det vilda hafvet, vid horizonten varsna det skepp, som skall bringa dem räddning. — Frans, Frans! ropade Mariane; de föra bort min son, min stackars Bernhard! de släpa honom i sängelse! ... — Åh, sade Frans; så långt har det ännu icke kommit! och det är dessutom halfannan mil härifrån till fångelset. — Ahl utropade den gamle Watrin och började andas friare; ty han kunde på Frans ton märka, att det icke hade någon fara. Mathias smög sig i största hemlighet från spiseln bort till fönstret och satte sig upp på fönsterposten. — Hvad vill det säga! ropade mairen. Det ser ut som om herr Frans vill befalla här . . . framåt, gensdarmer! framåt! — Om förlåtelse, herr maire, sade Frans; om den saken är jag icke alldeles öfverens med er. — Om hvilken? — Om den order, som ni nyss gaf. — Har du något att säga, som är värdt att höra? frågade mairen. — Derom kan ni snart döma . . . men det kan väl hända, att det jag har att andraga ej är så alldeles kort. — Då kan det vara tills i morgon! utbrast mairen otåligt. Jag kan blott inlåta mig i en kriminalsak på upplysningar, hvilka äro fullkomligt bestående. Fören bort fången, gensdarmer! — Men de upplysningar jag har att lemna äro fullkomligt bestämda. — Herr maire! sade abbn; i religionens och mensklighetens namn besvär jag er att höra denne unge man. — Och jag, sade pappa Watrin, jag befaller er i rättvisans namn att dröja. — Min herre, sade mairen; då det är fråga om en mördare och en mördad . ... (Forts.)