Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1854, sida 2

Poströsvaren Löss afrättning. HBorås Tidning? meddelar härom söljande ohyggliga detaljer: Onsdagen den 13 dennes afrättades, på Åhs härads afrättsplats, poströfvaren Löf. Hans kamrat och medhjelpare i alla hans nidingsdäd, Nätt, som var dömd att afrättas på samma gång, hade, som bekant är, dött i rödsot å cellfängelset i Wenersborg. Af personer som varit närvarande vid tillsallet nafva vi erhållit några detaljer rörande Löss uppförande under de sista ögonblicken af hans lif, hvilka detaljer vi här meddela: Under fängelsetiden vägrade Löf envist att emottaga någon tröst af religionen; detta i motsats till Nätt, som på allt sätt sökt bereda sig till den nära förestående döden. Alla hans yttranden och gerningar häntyda derpå, att han hyste de mest förhärdadt atheistiska grundsatser, och det var måhända dessa grundsatser, som gåfvo honom styrka, att ännu i sista ögonblicket trotsa och förakta allt, till och med döden. Först vid utkomsten ur cellen, der han suttit fången, erfor han, att han skulle blifva ensam på den sista färden; i början ville han ej sätta tro till berättelsen om Nätts död; då han slutligen derom blef ofvertygad, hade denna underrattelse ej vidare inverkan på hans sinne, än möjligtvis den, att det förargade honom. Under resan från Wenersborg till afrättningsplatsen, skall han hafva gifvit ett nytt bevis på förhärdelse. Oaktadt vi hafva hört berättelsen om denna bändelse upprepas af många, vilja vi dock ej gå i borgen för dess sanniugsenlighet. Se här händelsen: Då han sista gången blef uppmanad att anamma H. H. Nattvard, (hvar detta skulle skett, veta vi ej) vägrade han det på det bestämdaste, och då församlingen slutat att sjunga den vanliga nattvardspsalmen, utropade Lös: ,nu är det min tur att sjunga, hvarpå han med hög röst uppstämde en af de plumpaste visor man kan så höra. I likadan sinnesstämning ankom han till afrättningsplatsen, oaktadt presten vid hans sida stundeligen sökte vända hans tankar på det kommande lifvet. Vi behöfva väl knappast nämna att en otalig massa menniskor församlats att bevitina detta obyggliga skådespel. Framkommen till spetsgården, hoppade Löf lätt af åkdonet, utan att emottaga den erbjudna hjelpen. Blek, men utan att vackla, steg han inom spetsgården, kastade raskt af sig mössan, rocken, vesten och halsduken, samt började kasla ner skjortan öfver bröstet. Då man ville binda för ögonen på honom, sade han sträst ,det behöss icke; slutligen lät han dock beqväma sig dertill, och nu leddes han fram till stupstocken, der han sjönk på knä medan presten läste några korta böner. Sedan presten slutat med välsignelsen, lade Löf sig ned för att lägga hufvudet på stupstocken, men observerade att han ej hade kommit nog långt fram, hvarföre han famlade efter honom, och lade honom sjelf tillrätta. Detia var den sista handlingen i hans lif; ty knappt hade halsen kommit i beröring med den fatala stocken, forran bilan blixtrade, och Löf hade upphört att räknas bland de lefvandes antal; en sträckning på kroppen, och allt var slut. Så dog Löf, som han lefvat, ensam, utan deltagande, ännu i sista ögonblicket trotsande och föraktande gudomliga och menskliga lagar. Måtte det straff han här nere, menskligt att döma, rättvist lidit, räknas bonom till godo af den Gud, hvars tillvaro han förnekade, och om hvars mildhet-och kärleksrika godhet han aldrig blifvit rätt undervisad!