Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1854, sida 1

18. En redlig mans blick. Den gamle Watrin var så sysselsatt med tanken på hvad; Frans egentligen ämnade företaga, att han alldeles ej observerat! tvenne saker: den ena, att hans hustru fallit i vanmakt, den andra, att abb Gregorius inträdt i rummet. Cathrine varseblef först den vördnadsvärde andlige. Ol! ropade hon och skyndade bort till honom; är det ni, herr abbe, är det ni? — Ja, sade ban; jag hade en aning, att jag kunde behöfvas här, och derför återvände jag. — O min Gud, min Gud! det är min skuld! ropade Mariane och kastade sig på knä; det är min skuld, det är min skuld! och den stackars synderskan slog sig förtvillad för bröstet. — Ack, min käre Wilhelm, sade abben; han sade ju då han lemnade er, att de olyckliga följderna skulle återsalla på er — och det har visat sig, att så skett. — 0. herr abbe! sade den gamle skogvaktaren; tror ni också, liksom de andre, att han är skyldig? — Det skall snart visa sig, sade abbån. — Ja, det skall snart visa sig, upprepade Watrin. Bernhard är häftig och lättrelig, men han ljuger icke. Gubben tog sin hatt. — Hvart ämnar ni er hän? — Till fängelset. — Det behöfs icke; jag mötte honom på landsvägen med sina båda gendarmer; herr mairen har befallt, att han skall fö ras hit, för att undergå det första förhöret i er närvaro; han hoppas att det välde ni eger öfver Bernhard, skall förmå denne att tala sanning. I detsamma inträdde mairen. Då Watrin kastade en blick på honom, for han instinktmässigt tillsamman; det var klart för den gamle skogvaktaren att han hade en fiende framför sig. — Min gode herr Watrin, sade mairen med ett elakt leende; ni har visserligen förbjudit mig att sätta min fot öfver er tröskel; men ni torde medge, att det finnes omständigheter ... — Och ni, herr maire, ni är icke missbelåten med dessa omständigheter, sade Wilhelm, som bemärkt hans leende.