Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1854, sida 1

Cathrine Blum. Af Ålexander Dumas. (Öfversättning.) i (Forts. fr. N:o 219.) — Arresterad! upprepade Wilhelm. Men huru? hvarför? Ö Ja jag kan icke säga er det riktigt säkert, svarade Mathias, i det han långsamt och haltande gick att sätta sig på sin vanliga plats borta vid spiseln. — Det tyckes som hade ett skott blifvit lossadt mot parisaren. Gensdarmerna från Villers-Cotterets, hvilka kommo tillbaka från festen i Corcy, hade sett Bernhard fly; derpå satte de efter honom, grepo honom, bundo honom och togo honom med sig. — Hvarthän hafva de fört honom? frågade Wilhelm. — Ja det vet jag icke; men hvarthän för man folk, som slagit ibjel andra? J vet blott att jag sade till mig sjelf så här: jag håller af herr Bernhard, herr Wilhelm och hela Watrinska slägten, som uppfostrat mig och gjort mig godt; jag måste underrätta dem om hvilken olycka som händt den stackars herr Bernhard, på det att de, i fall det finnes något medel att rädda honom... — Min Gud, min Gud! ropade modren. Att min envishet, min asskyvärda envishet skulle bli skuld till alla dessa olyckor! Pappa Watrin syntes mera lugn och stark, men måhända led han i verkligheten mer än hans hustru. — Och du säger, Frans, frågade han halfhögt, att du igenkände Bernhards bössa? — Ja, derför kan jag ansvara. — Bernhard skulle vara en mördare? mumlade Wilhelm; det är omöjligt! — Hör på! sade Frans, som plötsligen fick en ljus ide. Jag måste bort på en timmas tid. —Hvarför? — För att med visshet kunna säga, om Bernhard mördat parisaren eller ej. Och utan att bry sig om hvarken hatt eller bössa, störtade Frans ut ur huset och försvann ett ögonblick derefter i skogen.