Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1854, sida 2

2 — 4 (( 2 allmänt erkända rättigheterna i de handlande natic nernas fria och förnuftiga praxis, och kan ej fortfai att bestå under nuvarande upplysta åsigter om de utländska handelns förbättrade system. Danmar sjelft kan icke längre stå fast vid en besvärlig oc tryckande handelsafgift, som endast kan försvarasige nom att hänvisa till dess ålder, och är en diametr motsats till den nya handelspolitiken; detta hopp hys vi tillitsfullt. Från hvilken tidpunkt Sundstullen har sitt ursprun bar, så vidt vi känna, aldrig blifvit authentiskt upp lyst. Den är en lemning från de normanniska sjörö rarnes utpressningar i den mörkaste medeltiden. D civilisationen skred framåt, ursäktades tullen dermec att det inbringande sillfisket i Skåne måste skyd das. Stränderna vid de trenne sunden (Bälte och Öresund) stodo, med undantag af 36 år i det fjor tonde århundradet, under danskt herravälde ända til år 1658, då den östra stranden af Sundet jemte Hel singborgs befästningar genom freden i Roeskilde af träddes till Sverige, som ännu besitter den. Efte detta asträdande måste den suveränitets-rätt, hvarpi Danmark gjorde anspråk till följe af sitt herravälde öf ver båda sidorna af denna föreningslänk i oceanen nödvändigt försvinna, äfven om den också förut på nå got sätt varit förenlig med folkrätten. Icke desto min dre fortfar Danmark att vid Kronborg, nyckeln till sun det, afpressa hvarje förbiseglande fartyg betydliga sum mor. Före freden med Sverige satte sig Hansestädernbestämdt och med lycka emot tulluppbörden i Sundet Då liksom nu stod denna afgift i direkt strid emo alla Östersjöhamnarnes intressen; och detta mäktige förbund, som då var på höjden af sin makt, ernådde fri genomfart för sina fartyg och laster. Hansestäderna behandlade den danska auktoriteten öfver Sundspassagen med största missaktning. Danmark ville hämna sig och fann tjenligt att inbjuda andra nationer till handel i Östersjön; traktater afslötos med Holland och England, hvilkas fartyg erhöllo tillåtelse att passera Sundet, emot erläggande af en blott nominel tull; år 1515 betalte Holland, som det tycks, aldeles ingen tull, utan endast en ringa ersättning. Detta var, enligt afsigten, en förlust för Hansestäderna och i deras namn fordrade Läbeck Holländarnes uteslutande; men förgäfves! År 1554 afslöts emellan Christian den tredje i Danmark och regenten i Nederländerna, Carl den femte, en bandelstraktat, hvarigenom handelsförbindelsen medgass bådas undersåtare. emot Sundstullens erläggande, så, som den bestått åfrån gammal tid. Holländarne voro då en mäktig, handelsdrifvande och sjöfarande nation, och dess traktat om Sundstullen blef ett vigtigt stöd för danska herraväldet öfver Sundet. Emot början af femtonde århundradet begynte Hansestädernas inflytande att sjunka, och likväl fortfor deras supremati öfver Nordoch Östersjön till medlet af femtonde århundradet. Deras oupphörliga stridigheter med Danmark ledde till underhandlingar, och år 1560 afslöt Åkonungen af Danmark med sina undersåtare å ena sidan och det ärevördiga Hanseförbundet med sitt handelsstånd å andra sidan traktaten i Odense. År 1563 befann sig Danmark i krig mot Sverige och begagnade denna omständighet såsom förevänning att höja Sundstullen hvad Hansestäderna beträffade, i trotts af den konvention, som var afslutad först trenne år förut och ännu ägde bestånd: Hanseförbundets sjunkande makt måste böja sig för denna rättskränkning. En traktat i Stettin, som afslöts emellan Danmark och Sverige 1570, befriade den sednare nationen från Sundstullen, men Danmark kringgick konventionen tid ester annan, lät tillochmed uppbära tull af viner, hvilka voro bestämda för drottning Christinas hofhållning, och förbjöd passagen af ammunition, som Sverige under trettioåriga kriget nödvändigt behöfde. Åuduigen blef Danmark oförskämdt nog att genom söka svenska fartyg, att uppehålla dem onödigtvis och, vid enskilta fall, äfven låta föra dem till Köpenhamn. Nederländerna blefvo ej synnerligen bättre behandlade. Ståthållaren besvärade sig deröfver, och han uppehölls med löften! År 1640, ett år efter Hanseförbundets upplösning, afslöts en allians emellan Nederländerna, som hade bevarat sin oafhängighet, och Sverige, för att handhafva sina rättigheter, och 1645 ingick Danmark i en ny traktat med Sverige, äfvensom under samma dato, den 13 Augusti, med Nederländerna. Medan underhandlingarna varade fordrade de holländ ske och svenske fullmäktige fri sjöfart genom Sundet för alla nationer; de danske åter påstodo att Sundet vore en dansk kanal, och att tullen vore af samma natur som den man uppbar på tyska och holländska floder. Frankrike försökte att medla och rekommenderade en mera passande tid till frågans afgörande, understödde således Danmarks afsigter och belönades till återtjenst dermed, att det för sin Nagga alltid skulle åtnjuta samma fördelar, som voro Holländarne medgifna. Storbritannien erhöll 1654 samma förmåner som Nederländerna, och dessa tillerkändes dem ånyo 1670. Från 1647 till 1720 faststalde Danmark i sina traktater med andra länder, tullen i öfverensstämmelse med de vilkor, som Nederländerna erhöllo; sedermera hette det: lika rättighet med de mest gynnade nationer. Sverige hade återfått de från Danmark eröfrade provinserna och måste i traktaten i Frederiks borg den 3 Juni 1720 betala tull af fartyg och last lika med de mest gynnade nationer; det förbehöll sig blott rättighet att hålla en kommissionär i Helsingör för att förebygga sin handels och sjöfarts pregravation. Dessa vilkor och förpligtelser bestå ännu, fastän sedan den tiden flera traktater blifvit afslutade emellan båda nationerna. I adertonde århundradet, och sedan Sverige blifvit bragt till tystnad, hafva andra nationer underkastat sig tullen, som det tycks utan motstånd. Danmark afslöt åtskilliga nya traktater; uti ingen af dem finnas bestämmelser, hvilka träda i vägen för tulluppbörden i Helsingör. I denna ställning befann sig Danmark, då Wienerkongressen sammanträdde. Man väntade helt naturligt att Sundstullen skulle komma under diskussion och blifva aldeles afskaffad vid ordnandet af de europeiska angelägenheterna. Men Fredrik den sjette af Danmark var närvarande i Wien och blef föremål för de öfrige suveränernes medlidande, derför att Köpenhamn blef bombarderadt och hans flotta förstörd få år förut. Man får nu antaga, att frågan förblef in statu quo af delikatess för honom. I Köpenhamn hafva antydningar tillfälligtvis blifvit gjorda, att konsressen i Wien garanterat Danmark Sundstuilen, såsom ersättning för Norges afträdande till Sverige. Äfven om vi medgifva detta, och om hvarje europeisk regering oåterkalleligt är bunden af detta tillgörande, så hafva Förenta Staterna dock icke deltagit deri och iro på intet sätt förpligtade att respektera detta arongement. Sålänge vår regering ägt bestånd, har den Idrig gentemot någon makt afstått från sin rättighet Itt begagna oceanen såsom fri handelsväg. På denda rättighet göra vi anspråk, och vi skola använda