Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1854, sida 2

ramdragas ur sin vrå och sättas på spizeln. Men det är ännu en vigtig omständighet, som härmed står i samband. Hade regeringen med sina lagstiftningsåtgärder i denna del verkligen afsett den förderfliga handteringens inskränkande, och icke äfven kastat en girig sidoblick på de goda statsinkomster, som skulle härflyta ur den höga beskattningen — så hade man tillagt den bestämmelsen, att hela skatten, i hvad den komme att öfverskjuta den gamla bevillningen, skulle användas till lättande, direkt och indirekt, af allmogens besvär och bördor. Den försonande verkan af ett sådant regeringens beteende skulle hafva varit ofantlig, och mer än en ifrare för husbehofsbränningen skulle hafva betänkt sig, innan han, för den vinst han inbillade sig skörda af denna handtering, motarbetade de stora fördelarne för det allmänna, som hade legat i skatternas lindring och reglering, i förbättrade och nya kommunikationer, i en ordnadt folkskoleväsen o. s. v. Men — märk väl — nu brydde sig regeringen icke härom, åtminstone ej på ett sätt, som var tillfredsställande för de billiga anspråken. Visserligen hette det, att bränvinsbevillningen skulle användas till kommunikationsanstalter, men hela budgeten var uppgjord i den skala, att någon skattenedsättning ej kunde komma i fråga, utan fastmer var den nya bränvinsbevillningen tagen så med i beräkningen för allmänna statsutgifter, att denna omständighet också nu blifvit anförd såsom ett bevekande skäl för Bondeståndet, att påtaga sig den föreslagna bränvinsskatten, emedan man eljest får en ökad extrabevillning. Under sådana omständigheter har det ej varit underligt, att Bondeståndet, som sett i de millioner bränvinsskatten skulle lemna, icke ett medel till lindring af gamla bördor, utan blott en ny utpressning af den redan betungade jorden, med all makt stretat emot det särskilta utskottets förslag. Härigenom har ock detta förslag, derest det blir lag, förlorat en väsentlig del af sitt moraliska stöd, i det allmogen finner sig påtvingad en dryg beskattning, mot sin egen vilja, hvilket icke synes rätt hänga tillsammans med de granna orden i grundlagen om svenska folkets sjelsbeskattningsrätt. Derför har man ock från flera håll förnummit de hotande yttrandena: vi bränna i alla sall. — När sålunda författningen icke har något moraliskt stöd i den allmänna rättskänslan, som kunde motverka vinningslystnaden, så finner hvar man, att farorna för en vidt utgrenad lönnbränning äro ännu större. Det är på dessa grunder, till hvilka ännu flera skulle kunna läggas, som vi sett stora vådor i den föreslagna höga beskattningen å bränvinstillverkningen. Kommer dertill den förestående beskattningen å försäljningen att blifva så stor man föreslagit, så kommer lönnkrögeriet, hvilket ej ens under närvarande förhållanden, äfven med den verksammaste polis, kan hindras, att täfla med lönnbränningen, och den sista villan blir värre än den första. Det torde vara skäl, att betänka dessa omständigheter, innan man definitivt beslutar en sak af så stora följder. Härmed tro vi oss äfven hafva besvarat några anmärkningar af Östgötha Correspondenten, rörande det oklara i Hand.-Tidn:s ställning i denna fråga.