Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1854, sida 2

SS AA w — Bernhard hade emellertid försökt att skrisva, men förgäfves; hans hand darrade så häftigt, att han icke kunde hålla handen på papperet. — Jag kan icke, jag kan icke! ropade han och kastade från sig pennan. — Ni darrar ju också som om ni hade feber. — Hör på! sade Bernhard; vill ni göra mig en tjenst, mor Tellier? — Ja gerna, gode herr Bernhard! Hvad önskar ni? — Det är ju blott ett litet stycke väg härifrån till det Inya huset; icke sannt? — Jo visst; det är en qvart timmas väg, om man lägger benen på nacken. — Gör mig då den tjensten att gå dit och fråga efter Cathrine . — Är hon hemkommen? — Ja, i morse ... och säg henne, att jag snart skall skrifva till henne . . . så snart jag icke mer darrar på handen. — Ämnar ni då resa bort? — Ja, det säges att vi skola få krig med Algier. — Hvad har ni med kriget att göra? Ni... — Ni uträttar ju hvad jag bedt er om? afbröt Bernhard. — Ja, det är säkert. Men hvad skall jag säga åt edra föräldrar? — Ingenting. — Hvad för slag? — Ni kan säga att jag kom förbi här, att jag säger dem farväl och att de icke mer få se mig. Säg dem äfven att de behålla Cathrine hos sig och att jag skall vara dem tacksam för allt godt de göra henne. Skulle jag dö, liksom er stackars Anton, så ber jag dem göra Cathrine till deras arfvinge. Den unge mannen dolde ansigtet i sina händer. Mor Tellier såg på honom med det innerligaste deltagande. — Det börjar redan mörkna, sade hon, och det kommer troligen inga flera gäster. Babet kan nog passa på huset medan jag uträttar ert ärende. Med dessa ord gick hon in i värdshuset. — Annu ett glas, och sedan bort härifrån! sade Bernhard. (Forts y