Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1854, sida 2

— Har är jag, här ar jag! Buteljerna hade tagit slut och jag måste ned och tappa ur satet. I detsamma såg hon hvem hon hade framför sig. — Åh, är det ni, käre herr Bernhard? frågade hon förvånad; min Gud, så blek ni ser ut! — Tycker ni det, mor? sade den unge mannen. Ja det är just fördenskull jag vill dricka; vinet ger färg. — Men ni är sjuk! sade den gamla qvinnan bekymrad. Bernhard höjde på axlarne, ryckte en af buteljerna ur hennes hand, satte den för munnen och tömde den. — Åh, Gud bevars! ropade mor Tellier. Hur bär ni er åt! Ni ådrager er ledsamheter, kära barn! Den goda qvinnan glömde alla sina öfriga kunder för Bernhards skull, och frågade deltagande: — Hvad har händt er, käre herr Bernhard? — Ingenting! Skaffa mig endast black och penna. Mor Tellier skyndade att hämta det begärda. Då hon äterkom med skrifdonet, såg Bernhard upp och märkte att hon var sorgklädd. — Elter hvem bär ni sorg? frågade han. Den goda gumman blef helt blek och sade med qväfd röst: — Min Gud, har ni då helt och hållet glömt hvilken olycka som händt mig? — Jag kan icke minnas det ringaste, sade Bernhard. — Ni vet det nog! Ni var ju sjelf med på begrafningen. Kan ni icke påminna er, att jag förlorade min Anton för en månad sedan? — Stackars qvinna! — Jag hade inga fler barn än honom, herr Bernhard; han var min ende son, och nu bar vår Herre tagit honom. Jag saknar honom från morgon till afton. Då man blott har en son, som man i ett och tjugo år haft omkring sig, och man på en gång förlorar honom . . . ja ... då gråter man! men hvad som är borta, är borta! Gumman utbrast i tårar. Bernhard vände sig åter till henne. — Ja, ni har rätt! sade han. Hvad som är borta, det är borta. Jag önskar att jag låge der er son ligger och att niännu egde honom qvar. — Gud bevare er derför! sade gumman. Ni, som har så goda föräldrar! Om ni blott visste hvilken sorg det är för föraldrar att mista sina barn, så skulle ni aldrig tala på det sättet.