eV UVA VV — ————— 14. Ormen. Den unge mannen var så förändrad, att hans båda kamrater i första ögonblicket hade svårt att igenkänna honom. Ändtligen fördristade sig La Jeunesse att säga: — Men det är ju Bernhard . . . god dag, Bernhard! — God dag, svarade Bernhard kort. — Ar du här? frågade Bobineau. — Ja hvarför icke? Är det förbjudet att komma med till festen? — Nej, men det förundrar mig att se dig här ensam. — Ensam? hvem skulle jag ha med mig? — Jag tycker, att när man nyss fått sig en ung och vacker fästmö ... — Låt oss icke tala derom, sade Bernhard med rynkad panna; derpå slog han i bordet med bösskolfven och ropade: Hit med vin! — Tyst! sade La Jeunesse. — Hvarför skall jag tiga? — Inspektorn är i närheten. — Hvad fanken bryr jag mig om inspektoren, antingen han är har eller ej! — Det är en annan sak! — Det är säkert ugglor i mossen der hemma! sade Bobineau sagta till La Jeunesse. I detsamma slog Bernhard för andra gången kolfven mot bordet och ropade ännu högre än förut: — — Gif mig vin! De båda männen sågo på hvarandra. — Låt gå! sade Bobineau. Om han andtligen vill galnas, så blir det hans ensak. Kom, La Jeunesse! — Farväl, Bernhard! sade denne. — Farväl, farväl! svarade Bernhard kort. De båda skogstjenstemännen aflägsnade sig just som inspektoren framkom från motsatta hållet, men ban var närsynt och gick förbi värdshuset utan att observera Bernhard. — Men kommer då ingen? skrek denne och hamrade åter löst på bordet, så att det höll på att gå i stycken. Mor Tellier kom springande med en butelj i hvardera handen, och innan hon ännu sett hvem det var, som gjorde så mycket buller, ropade hon: