mark. Danske utrikesministerns erkännande i samtalet med er, att han är ur stånd att försvara denna tulluppbörds princip, är helt visst ett gynnsamt erkännande. Ni har handlat rätt deri, att icke skynda på med denna fråga, medan Danmark befann sig i krig med Tyskland; då vapenstilleståndet emellan konungen af Preussen och H:s Maj:t konungen af Danmark emellertid nu blifvit definitivt ratificeradt i Frankfurt, så öfverensstämmer jag med er deruti, att i närvarande ögonblick bör kunna väntas ett resultat, genom en officiell och energisk behandling af saken hos danska regeringen. Efter folkrättens grundsatser kan Danmark icke göra anspråk på att utkräfva afgifter af fartyg, som passera Sundet. Enligt folkrätten är sjöfarten fullkomligt fri på båda de haf, som förenas genom detta sund; derför måste den äfven vara fri i det sund, som bildar föreningen. M:r Wheaton säger: Asven om ett sådant sund på båda sidor vore underkastadt samme suveräns territorialhöghet, och derjemte vore så smalt, att det läte beherrska sig genom kanonskott från båda stränderna, skulle suveränens uteslutande välde öfver ett sådant sund vara inskränkt genom andra nationers rätt, hvilka befara de haf, som sundet förenar med hvarandra. Men Sundet beherrskas icke en gång på båda sidorna af Danskarne; ända sedan freden i Roeskilde 1658 har detta ej varit händelsen; alla danska besittningar på andra sidan om Sundet afträddes då till Sverige. Äfven detta skäl för att uppbära Sundstullen har således upphört att existera redan för nä: ra två århundraden sedan. Det är sannt att Danmark redan i flera århundraden uppburit afgiften; och nu fordrar det denna såsom en rättighet, förvärfvad genom urminnes tids häfd, helgad genom en: lång rad af trakter med fremmande makter. Detta anspråks grund ligger emellertid i en aflägsen och barbarisk tidsålder, långt före Amerikas upptäckande, och det som anföres såsom stöd derför, saknar hvarje användande på Förenta Staterna. Den 25:te artikeln i vår traktat med Danmark af den 26:te April 1826, säger man, innebåller en indirekt sanktion af den danska praxis, i det den bestämmer, atthvarken Förenta Staternas fartyg eller laster skola, då de passera Sundet eller Bälterne betala högre eller annan tull, än som nu eller framdeles betalas af de mest gynnade nationer. Men denna artikel erkänner ingalunda Danmarks råttighet att uppbåra denna tull; den innehåller ingenting annat än en underkastelse under den nu gällande praxis för en tid af tio år, och Förenta Staterna äro när som hellst fullkomligt berättigade att göra den uti traktaten omtalade uppsägningen, och att ester ett års förlopp upphäfva traktaten. Sundstullen är likaså förhatlig som besvärlig för vår sjöfart. Den tidsspillan och det uppehåll, som våra fartyg äro underkastade utanför Kronborg, under det att tullen beräknas och erlägges, hämmar och skadar vår handel på ett känbart sätt; dessutom är tullen efter sitt beläpp en svår börda för våra merkantila företag i Östersjön. Enligt de senaste sexton årens medelberäkning från 1828 till 1843 har afgiften stigit till ett årligt belopp af 107,647 dollars 71 cents; årligen passerade genom Sundet till Östersjön 21,415 tons af. våra fartyg, och 21,108 tons på återresan, så att ofvannämnda summa är lika med en afgift af ö dollars per ton, fyrpenningarne och sportlerna oberäknade. Denna höga taxa måste våra fartyg erlägga, för att kunna fritt passera ett sund emellan tvenne haf, hvilket enligt naturens lagar och folkrätten är öppet och fritt för alla och enhvar. Förenta Staterna hafva länge nog tålt denna utpressning af Danmark: men huru stort afseende vi än fästa på denna gamla, ärevördiga makt, langre bör detta icke tålas. — I den 11:te artikeln af vår traktat med Danmark är bestämdt, att den nuvarande konventionen på tio år, räknade från d. 26 April 1826, skall förblifva i kraft, äfven sedermera ett år, efter det att den ena af de kontraherande parterna tillkännagifvit för den andra sin assigt att upphåsva traktaten. Kongressen kan således när som hellst bemyndiga presidenten att upphälva konventionen — en konvention, som — jag vågar säga det — förskaffar Danmarks handel och sjöfart större fördelar, än någon annan emellan denna makt och en annan nation. Fullkomlig reciprocitet emellan de tvenne ländernas fartyg är alltid det enda rätta. Bäda ländernas fartyg böra vid transporten emellan deras hamnar af hvartderas produkter stälJas på fullkomligt lika fot; antingen denna han. delsförbindelses omfång är stort eller litet, bö ra båda på lika sätt kunna deltaga i dess för delar. Den nödvändiga förutsättningen för den na regel består deruti, att icke den ena par ten i denna ömsesidiga förbindelse å sin side 2 4 färnuftsvidriga och opronportionerli .?0626 Kl ——