då han fätt veta att Lundmark och Fenr vart dte samma natt som branden timade, likväl hade han icke tilltrott dem att ha anstiftat densamma. Han hade icke velat fråga dem om verkliga förhållandet och sjelfva hade de ingenting sagt. Ej eller hade han enskilt träffat Eriksson eller Nils, så att han genom dem kunnat erhålla några upplysningar, hvadan han, sedan han efter polisförhöret återkommit till Hverled, varit uti samma tanka som förut, eller att ÅPrat-Jonas utfört dådet. Fängelset har emellertid kommit Anders Öhman att glömma hela denna bekännelse, ty inför rådhusrätten påstod han sig icke minnas någonting af hvad han förut omtalat. Då öfverpoliskonstapeln Göthe ankom till Hverled och häktade Anders jemte brodren Nils, hade Anders varit sjuk, hvadan han, dels häraf och dels af skrämsel, i polisen sagt allt hvad man der önskat. Han förklarade alltså den af honom vid polisundersökningen afgifna berättelse vara ogrundad. Pehr Andersson Öhmans bekännelse lyder så här: efter slutadt arbete, Tisdags afton den 23 Maj, hade han och Lundmark sammanträssat uti deras gemensamma bostad hos snickaren Svensson vid Köpmansgatan, då de beslutat att besöka Nils, som varit sysselsatt med inredningen uti Anders hus i Haga. På vägen dit hade Lundmark yttrat, att de kunde göra Anders en tjenst om de tuttade på hans hus, så att assuransen utfölle, enär Anders derigenom skulle få pengar att röra sig med, då han kunde köpa en gård på landet. Pehr, som af Lundmark inhemtat att huset var försäkradt för 4000 rdr, beräknade att Anders härigenom skulle vinna 1000 rdr, enär ban förmodat att huset icke kostat så mycket som 4000 rdr. Emellertid hade Pehr svarat att han vore rädd för ett sådant företag, hvarpå L:k sagt att han ville syra på, men bedt Pehr vara honom dervid följaktig, hvilket Pehr losvat, hvaremot han frånsagt sig all befattning med ssyrningen. Ester att ha biträdt Nils med något arbete, hade Pehr och Lundmark jemte några åkare förplägat sig med bränvin, hvarpå sällskapet skiljts ät, då Nils, liksom förut brukats om astnarne, tillspikat dörren i porten åt gatan. Nils gick derpå till sitt hemvist hos handl. Rydgren uti s. k. Femkanten. Pehr och Lundmark togo vägen öfver Pihlgatan till Husargatan, och vidare till bergen vid Anneberg. Pehr lade sig der på marken och somnade, men väcktes vid tolftiden af Lundmark, som hållit sig vaken, hvarvid denne yttrade: nu gå vix. De begåfvo sig derpå till Anders hus, der Lundmark med något buller bröt upp den igenspikade dörren. Pehr stannade i porten, men Lundmark gick in och antände huset, som Pehr förmodar på nedra botten, enär Lundmark dröjde blott en kort stund. När han kom ut syntes han förskrämd och liksom slämtande. Hvarmed antändningen skett, visste han icke, enär han derom icke tillfrågat L:k. Båda skyndade derpå från stället till bergen vid Anneberg, för att åse det väntade fyrverkeriet, som inträffade ungefär 4 timme derefter, då elden bröt fram utur buset. Pehr hade sig icke bekant huruvida Anders aftalt något med Lundmark härom, eller önskat att huset skulle brinna. Först samma dag på morgonen, när de gingo till förhöret i polisen, hade Pehr i sin bostad kommit att nämna nägot deråt till Anders, då denne skulle ha yttrat: ha ni gjort dett? hvartill Pehr jakat. På fråga huru Anders kunnat framställa sådant, hade Anders sagt att Nils omtalat för honom att Pehr och Lundmark anlagt elden. Sägande Pehr tillika, att Lundmark öfverenskommit med Nils, innan de skiljdes åt vid huset Tisdags afton, att Lundmark skulle utföra dådet, då Nils lofvat dem 1000 rdr, om företaget lyckades; för den sålunda utfästa belöningen förklarade Nils sig vilja gå i full borgen. Tilläggande Pehr, att söndagen näst före branden, då han jemte Lundmark varit hos Nils i handl. Rydgrens bostad, hade Anders och handl. Eriksson der inkommit och samtalat med en okänd, der förut varande karl. Efter intagen förtäring bade Anders, Eriksson och den fremmande mannen (Prat-Jonas) aflägsnat sig. Under ett sedermera uppkommet samtal mellan bröderne och Lundmark, bade Nils yttrat att det vore väl om huset blefve antändt, ty då kunde Anders få penningar att köpa en bondgård. Lundmark och Pehr lofvade då att göra ett försök. Huruvida handl. Eriksson haft någon kännedom om mordbranden, visste han icke. Äfven Pehr Andersson Öhmans minne hade under fängelsetiden så försvagats, att han numera icke kunde erinra sig hvad han sagt i polisen, der han varit så uppskrämd, att han pratat som orden fallit, följaktligen vore han icke delaktig uti någon mordbrand Nils Andersson Ohman, som är gift och har fyra barn, upplyste beträffande mordbranden, att en dag i nästl. Mars månad, då ban och Anders varit på väg härifrån till Gamla Lödöse, Anders omtalat att Eriksson fästat hans uppmärksamhet på fördelen deraf att den byggnad Anders här egde nedbrann, och dervid yttrat, att som han ämnade höja assuransbeloppet från 2 till 4000 rdr, så ville han afstå 1000 rdr åt den, som ställde så till, att huset nedbrann. Härtill bade Nils svarat att det icke låte sig göra. Under förliden Maj månad, då Nils arbetat med inredningen uti Andershus, hade Anders ånyo flera gånger sramkastat samma förslag, på ett sätt, att Nils ansett hans afsigt va ra att få antändningen utförd genom Nils, men denne hade alltid svarat såsom första gången. Söndagen d. 21 Maj på e. m., då Penr och Lundmark befunnit sig hos handlanden Rydgren, der Nils bodde, hade, sedan Eriksson och Anders jemväl ditkommit, men om en kort stund aslägsnat sig med Prat-Jonas, Lundmark börjat tala om Anders önskan att få sitt hus påtandt, dervid Nils förstått att Anders yttrat sig på lika sätt till Lundmark och Pehr som till Nils; något beslut hade likväl då icke fattats om verkställighet. Nästsöljande Tisdags afton, sedan Nils, Pehr och Lundmark Jemnat Anders hus, hade vid bortgåendet. Nils återfört samtalet på husets antändning, härvid Lundmark yttrat, att påtändningen skulle ske under natten af Lundmark och Pebr, hyarpå Nils skiljts från dem och begifvit sig hem, utan att återse någondera förrän under sjelfva branden, då Nils råkat dem vid skansen Kronan. Vid detta tillfälle hade, på Nils fråga, om de anlagt elden, Lundmark gifvit ett jakande svar, men Pehr af bestörtning icke kunnat uttala ett enda ord. . Nils Andersson Öhman tycktes icke vilja gifva sina värda bröder efter i något, ty också han påästod inför rådhusrätten att han alldeles icke sagt så som förestående berättelse upptager. Han ville således lika litet kännas vid mordbranden som de öfrige. Beträffande Muraren Lundmark, så har han, från början intills slut, förnekat all kännedom om eldens anläggning. Han begär bevisning på hvad man mot honom anfört, och då sådan, enligt hans tanke, icke kunnat åstadkommas, fordrar han att blifva försatt på fri fot. Han tycks likväl ha förgätit en sak, att han ännu icke förmått behörigen redogöra för sitt vistande . 2 2 hrandan inträffade Väl har han