Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1854, sida 1

rillsarelse denna moder besinner sig, som tror att hennes blindhet är fromhet! Upplys du henne derom. I detta ögonblick inträdde den gamle Watrin, som utan tvifvel lyssnat vid dörren, åter i rummet. — Nå herr abbe, frågade Watrin, i det han kastade en sidoblick på sin hustru; har hon nu blifvit förnuftigare? — Jag hoppas nog, svarade denne, att fru Watrin skall besinna sig. Wilhelm skakade på hufvudet och knöt händerna. Hans hustru såg rätt väl denna åtbörd, men i sin halsstarrighet sade hon: — Ja gör hvad du vill; jag vet att du är herre i huset, men om du låter dem gifta sig med hvarandra, så sker det mot min vilja. — För satan! der hör ni sjelf, herr abbe. — Tålamod, min käre Watrin, tålamod! svarade abbån, som såg att han började bli häftig. — Tålamod? skrek Watrin; den som kan behålla tålamodå han hör något dylikt, är icke värd ett skott krut. — Tyst! sade abben hviskande, hon har ett godt hjerta; var ni blott lugn, hon kommer nog af sig sjelf. — Ja ja, jag ger henne hela denna dag till betänketid, och om hon icke i afton kommer af sig sjelf och säger, att barnen skola ha hvarandra .... Watrin kastade en sidoblick på sin hustru, men hon skakade blott på hufvudet, hvarigenom skogvaktarens förbittring ökades. — Om hon icke säger mig det, fortfor han, så ha vi lefvat sex och tjugu år tillsammans . . . ja nästa femtonde Juni blir det sex och tjugu år . . . men jag vill aldrig vara hederlig karl, om jag icke låter skilja mig från henne på ögonblicket. — Hvad säger han? ropade Mariane. — Herr Watrin! sade abbån. — Jag säger . . . jag säger hvad jag menar! Hör du det, hustru? Hör du? — Ja, jag hör det! ... O, jag olyckliga qvinna! Med dessa ord skyndade mor Mariane ut i köket, med förklädet framför ögonen. det (Forts.)