Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1854, sida 1

— Och just i dag har jag två eller tre saker att be er om. — Två eller tre saker? — Ja, bli nu bara icke rädd; ni vet nog att hvar gång ni ser mig, har jag ett eller annat att be er om, och det gäller då alltid er pung. Se, så har t. ex. till en början gamle Peter. — Ack ja, den gamle stackaren! jag har redan hört, att den oduglingen Mathias är skuld till att han blifvit körd på porten af herr Roisin. — Han han varit i hans tjenst i tjugu år, och för ett brefs skuld, som han i förrgår tappade ... . — Herr Roisin har haft orätt, sade pappa Watrin; det har jag sagt honom redan i morse, och jag skall säga honom det ännu en gång då han kommer tillbaka. Man kör icke bort en tjenare, som man haft i tjugu år, ty en gammal tjenare är en medlem af familjen. Jag skulle icke ens vilja jaga bort en hund, som jag egt i tio år. — Jag känner ert goda hjerta, pappa Watrin, derför satte jag mig också genast i rörelse, för att få i gång en insamling för den stackars karlen ... jag har fått tio sous hos somliga och tjugu hos andra . . . då tänkte jag äfven på er. Jag vill gå bort, sade jag för mig sjelf, till det nya huset på Soissonsvägen ; det är halsannan mil dit och halsannan tillbaka. Jag vill anslå pappa Watrin till 20 sous per mil, det gör jemt tre francs, och så har jag tillika det nöjet att få trycka hans hand. — Gud valsigne er, herr abbå; ni är en ärans man! Med dessa ord förde skogvaktaren handen till fickan och framtog derur tvenne fem-francsstycken,, dem han lemnade åt abbn. — Åh, sade denne, tio francs! det är alltför mycket för edra omständigheter, min käre herr Watrin. — Jag bör betala något mer än de andre, eftersom det är jag som haft den oturen att uppfostra den vargungen Mathias. (Forts.)