Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1854, sida 1

makten — liksom Esaus — afstått färstfödslorätten, och denna då för mycket mindre än den mest utspädda grynvälling; eller med andra ord: tanklöst låtit prerogrativer gå sig ur händerna, och derigenom försatt sig i ett tillstånd af beroende, hvarutur det sedermera aldrig haft mod att förflytta sig, oaktadt det ganska väl insett och vidkänt vådan, oredan och obehaget af förmynderskapet. — Bland exempel på denna lättfärdighet att falla undan för minsta påtryckning af makten, på denna beredvillighet för estergifter, äfven der dessa stå i strid med sjelfständighetsbegreppet och aktningen för eget menniskovärde — är väl ej något mera framstående än sanctionen af den nåda-rätt, som fått namn af regala pastorat, och hvilka, i följd af helt naturliga skäl, så småningom nedsjunkit till rang och heder af lockbete åt medgörligheten eller klingande erkänsla åt svagheten. (Genom denna eftergift har konungamakten funnit vägen för sig öppnad att obehindradt tränga ini kommunens helgedom — familjelifvet — för att der, på de mest ömtåliga förhållanden, såsom t. ex. de kristliga idernas inympande på barnasinnet, förtroendet emellan lärare, lärjungar och deras målsmän, församlingens själavård eller andliga uppfostran och uppbyggelse, 0. s. v. utöfva ett mäktigt inflytande. Hvad denna inblandning i enskildta angelägenheter redan uträttat, det ligger i öppen dager för en och hvar, som gör sig mödan att tränga in i våra innersta samfundsförhållanden, och äro vi öfvertygade att de fleste med oss skola erkänna: att inblandningen åstadkommit betydligt mera ondt än godt. Det tarfvas hvarken särdeles skarp blick eller öfverlägset omdöme för att genast inse huru som denna subordination under styrelsens godtycke står i uppenbar strid med värdigheten hos ett folk, som vill heta fritt. Men icke nog härmed, den är i högsta grad fönärmande för den kommun, som måste vidkännas alt i frågor af den största vigt med afseende å dess andliga lifs utbildning, dess frid och belåtenhet, förnimma sitt eget bepröfvande och sina frommaste önskningar icke blott beroende utan ofta nog öfverkorsade af ett maktspråk. Förnärmande vidare genom den obillighet som genomgår författningen, och hvarigenom vissa delar af ett helt favoriseras — under det att de öfriga äro ådömda att spela stjufbarnets ömkliga roll. Då församlingen sjelf underbåller sin pastor och oftast ganska rundeligt, tyckes det som tillsättandet af själasörjare borde vara dess ensak; åtminstone att få upprätta förslag, med thy åtRR