Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1854, sida 2

mande, så dugtigt solk de eljest kunna vara. De befinna sig tydligen i detta fall uti slyngelären, under hvilka det är mycket farligt, attiäga alltför stor frihet, emedan den då lätt leder till oförsynthet och sjelfsvåld. Man bör erinra sig, att Norge ifrån envåldsregementet på en gång inträdde i ett demokratiskt och nära nog republikanskt frihetstillstånd, och man må då ej undra på om den nyväckta, lössläppta ungdomskrasten skenat något öfver skacklorna. Emellertid har denna kraft äfven visat många vackra yttringar, hvarigenom Norge utvecklat sig till en förvånande höjd icke blott i industriellt hänseende, utan ock i vetenskap och konst, ehuru Norrmännen något öfverskatta dessa framsteg, glömmande att de ännu behöfva taga många steg, för att, åtminstone i sistnämnda hänseende, uppnå Sverges och Danmarks ståndpunkt. Men i jemförelse med hvad Norge varit är dess ställning nu, efter föreningen med Sverge, ofantligt förbättrad, och när Sverge under samma tid ej gått så långt framåt, är det tänkbart att Norrmännen snart skola gå oss förbi. Detta tillskrifva vi ej blott Norrmännens kraftfulla folkkarakter, utan kanske ännu mer: deras fria institutioner. Icke under då, att de med den största samvetsömhet värda dessa institutioner — endast en nation, som är rädd om sin frihet, är värd att ega den. Men Norrmännen kunde väl bevara den frihet, de genom föreningen med Sverge vunnit, utan att onödigtvis sticka oss sylen inäsan genom en hop småaktiga beslut och åtgärder, som måste kännas oss kränkande, äfven om de ej direkt skada oss, ty vi kunna ej inse alt Sverge skulle hafva någon stor skada af om ock Norrmännens afsöndringsbegär fullföljde sina assigter till deras yttersta konseqvens: unionens upplösning. Utan att dela den ovänliga sinnesstämning, hvari vår artikelförfattare uppträdt mot Norrmännen, i anledning af beslutet om riksståthållareembetets indragning, kunna vi ej undgå att finna detta beslut ganska olämpligt, sardeles i närvarande tidepunkt, och vittna, sammanlagdt med yttringarne om Finlands förening med Sverge, om ett sinnelag hos Norrmännen, som åtminstone ej liknar Svenskarnes i afseende å oegennytta, utan tvertom är af den mest sjelfviska egenskap. Det må anses rätt och klokt, att i första rummet se till sin egen fördel, men det händer likväl i detta fall såsom ett ganska träffande svenskt ordspråk säger, att snålheten (sjelfviskheten) bedrar visneten.