Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1854, sida 3

Styckegods. (Ur Porisoljen.) Ett litet misstag. Uii Berlin, der Crantzler unter den Linden håller ett fashionabelt konditori, der man ser de vackra, men bleka uppasserskorna, snörade löjtnanter och långhåriga lejon, tilldrog det sig, att en elegant man hade några dagar infunnit sig hvarje morgop, då han stillatigande drack sin kopp chokolad, och derföre regelbundet betalte en dukat, utan att vilja af uppasserskan taga emot något i vexling. Första morgonen blef jungfrun mycket förnöjd; helst dukaten var äkta. Andra och tredje gången blef uppasserskan förlägen och omtalade förhållandet för principalen. Denne berättade tilldragelsen för politi-rådet Duncker, som också infann sig på konditoriet följande morgon. Straxt derefter kom den unge mannen. Duncker inlät sig uti samtal med honom, men kunde icke uppsnappa det ringaste om den fremmandes personliga förhållanden. Den obekante skulle nu betala, och tog upp en börs, full med dukater. per är en vacker samling, sade Duncker. Icke mera, än jag betalar ut i dag, svarade den fremmande. Duncker inföll: ÅJag gör insamling för ett välgörande ändamål. Vågar jag anhälla om ett litet bidrag? Ja, men då måste ni följa med till mitt lo: gis, svarade den fremmande. Det var hvad Duncker önskade. De gingo tillsammans; ofta under trängseln stannade fremlingen utanför konsthandlarnes butiker, och såg på de uthängda gravyrerna. Duncker trodde, att den fremmande ämnade smyga sig bort. De kommo till slottet. Nu går jag öfver slottsplatsen, sade den obekante. Det är bra, tänkte Duncker, åder stå många skildtvakter. Just då träder prinsen af Preussen ut från portalen, och yttrar, då han ser den fremmande: Nå! Esterhazi! har ni redan kommit tillbaka? — Duncker stod der, som träffad af ett åskslag. Mannen med dukaterna var den rike furst Esterhazi, som hade några dagar uppehållit sig i Berlin. Duncker ville skynda bort; men furst Esterhazi ropade: Stanna qvar, jag har ju lofvat att gifva något till er kollekt! Då fursten kommit i sitt logis, gaf han Duncker 100 dukater, hvilka denne mottog med törlägen min. Ett skräddarveregemente. Man omtalar föjande skämt af Gibraltars odödlige försvarare, öfverste Elliot. Han fick nemligen en gång i London det uppdrag, att upprätta ett lätt dragonregemente af 400 man. Just under det han samtalade med sina officerare om sättet för värfningen, märkte han att en mängd unga personer gingo in i ett bus midt emot hans boning. Han fick veta, att det var ett skräddareherberge. Godt, sade Elliot till sina officerare, så behöfver man ju bara gå in i det der huset och der genast värsva ett helt regemente. Man svarade honom, att försöket skulle falla ut illa, ty man kunde der lättare få stryk, än rekryter. Saken beror blott på sättet, svarade Elliot. Jag vill sjelf gå dit och gifva mig ut för skräddare. En korporal, som var skräddare till professionen, måste lära honom deras helsningssätt. Öfversten gick nu in i salen, hvarest skräddarne voro församlade, helsade på skräddaremaner och sade: Jag försäkrar er, att intet annat än kärleken till ert handtverk, som jag i min ungdom ärt, drifver mig att besöka er. Nu, då jag genom Försynens skickelse avancerat till öfverste, önskar jag ingenting hellre, än att kunna anföra ett skräddare regemente, för att bevisa, att skräddare icke sakna mod. Jag vill alls icke öfvertala er, utan ber er blott att visa till mig dem af era kamrater, som hafva lust ått blifva soldater. De närvarande skräddarne ville icke tro honom, utan fordrade, att han skulle klippa till en rock. Emedan nu munderingen ofta blifvit tillklippt i hans närvaro och han såsom ingeniör tecknade väl, så blef det honom icke svårt att dokumentera sig som skräddare. Han begärde kläde och tillklippte med mycket bifall en rock, och styrkte det vunna förtroendet genom några guineer, som han utdelade till drickspengar. Följande dagen togo några skräddare tjenst hos honom. Inom 14 dagar var hans regemente fulltaligt, ty den ene skräddaren värfvade den andre. — För öfrigt anmärkes, att detta reg emente, under Eliots anförande, gifvit de mest lysande bevis på oförskräckt tapperhet. En jufbistoria. Till en af de förnämste juvelerare i Berlin, kom för icke länge sedan en mycI ket gentilt klädd och med många pretiosa smyckad herre, och begärde att få se på gulddosor med briljanter. Han ockorderade om flera, men kunde icke komma öfverens med juveleraren om priset. Utan att köpa någon, ämnade han gå, då juveleraren märkte, att en af de dyrbaraste dosorna var borta. Som, under hela tiden, ingen annan varit i butiken, föll misstankan naturligtvis på fremlingen. Juveleraren började, ehuru med de hösligaste uttryck tala om nödvändigheten af en visitation. Den fremmande blef ytterst I uppbragt bäröfver, sade att ban var grefve han