Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1854, sida 1

Som dig? Ja, du blir icke annat än en komplett nolla i huset. Söta mamma lilla! sade Cathrine med ett obeskrifligt uttryck; jag skall ända till min sista stund tacka Gud, om min lott blir likadan som din. — Ahl Beklaga dig för CGuds skull icke! Morbror älskar dig så högt. — Ja visst älskar han mig, svarade gumman något förlägen ... men... Intet men! Du älskar honom, han älskar dig, och Himlen har förenat er båda — i dessa få ord ligger ju lifvets hela lycka. Cathrine reste sig och gick fram mot trappan. — Hvart vill du hän? frågade Mariane. — Jag vill upp på mitt rum, svarade Cathrine. — Ja det är sannt, här komma ju också sremmande. Fremmande? — Ja ... herr Roisin, fröken Euphrosyne och herr Chollet, den unge parisaren . . . jag tror väl att du känner honom. Den gamla beledsagade dessa ord med ett listigt småleende, i det hon tillade: Låt mig nu se att du gör dig riktigt grann, mitt söta barn. Cathrine skakade tyst på hufvudet. — Nej, hviskade hon, Gud skall veta att jag icke går upp al det skälet. — Hvad vill du der då? — Jag går dit upp, emedan mitt fönster ligger åt det håll, från hvilket Bernhard måste komma, och Bernhard är den ende här hemma, som ännu icke hälsat på mig. Då hon kommit upp på sitt rum, hörde Mariane henne sucka djupt, och i detta ögonblick började det bli henne tydligt att hon dock knappt sett så alldeles klart. 1 detsamma hörde hon en röst bakom sig ropa: — Halloh, mor Mariane! Hon vände sig om och såg Mathias, klädd i en gammal frack, hvilken såg ut att en gång i verlden ha varit begagnad till livr. — Åh, är det du, din odåga? frågade hon. (Forts.)