Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1854, sida 1

Skulle jag verkligen ha vuxit så mycket? frågade Cathrine. I Kom hit till dörren, så skall du sjelf få se! sade mor Mariane. — När hon en gång fått något i hufvudet ropade Watrin förargad — så slutar hon då aldrig. Gå bort till dörren, Cathrine! och gör som hon vill, annars få vi icke ro för henne på hela dagen. Cathrine gick bort till dörrposten och ställde sig mot märket, som försvann bakom hennes nacke. — Sade jag icke det! utropade gumman triumferande. Det är nära två tum. — Skall det vara detsamma som ett helt hufvud? Nå, det är icke värdt att disputera vidare om den saken! brummade skogvaktaren. — Du har således åkt hela natten, kära barn? — Ja, hela natten, svarade den unga flickan. — Men då måste du ju vara både hungrig och trött, mitt söta barn! ropade mor Mariane bekymrad. Hvad vill du ha? Kaffe, vin eller bullion? Du skall dricka litet kaffe . . . . det b.kommer dig bäst ... Jag skall sjelf laga tillreds en kopp åt dig! ... Gumman letade ilrigt i alla sina fickor. — Hvar har jag då gjort utaf mina nycklar? Vänta ett enda ögonblick mitt barn! Om jag bara visste hvar jag gjort utaf dem. — Bry dig icke om det, mamma lilla. Jag behöfver in-lI genting. — Behöflver du ingenting, efter att ha åkt i en diligens hela natten! Det vet jag nog bättre! När man reser, och i synhot om natten, behöfver man alltid något att stärka sig medi på morgonen. Natterna äro dessutom så kalla. Se bara, klockans är redan åtta, och du har ännu icke fått något varmt till bä sta. Du skall få ditt kaffe på ögonblicket, mitt barn, om jags bara hade . . . nå, Gud ske lof, der äro mina nycklar! Gumman skyndade ut. — Ändtligen! ropade pappa Watrin, snegiande efter henne. Ja mitt barn, du ser att hon ännu är lika munvig som förr. — 0. min egen, kära lille pappa! ropade Cathrine och flög den gamle om halsen, säsnart Mariane lemnat rummet och! hon icke längre behöfde frukta att göra henne afundsjuk. Du kan tro mig att den elake postiljonen förstört hela min fröjd genom att under de tre sista timmarne köra steg för steg. — Hvilken fröjd, mitt söta barn?