(Införes på begäran.) Hur länge skall menniskan l-sva uti okun-ighri om hvad som ar henne angelignast att veta? Som det är af största nödvändighet för menniskan, för att rätt kunna gagna både sig sjelf och andra, att vara uti full besittning af kraft och helsa, bör hon i sörsta rummet söka göra sig någorlunda klart, hvariI från dessa olycksbringande sjukdomar, som nu hemsöka vårt slagte, komma, och på hvad sått de säkrast och lättast kunna afnjelpas. E:farenheten har sent omKider tydligare än någonsin gifvit tillkänna, att nästan enda och sanna medlet för bibehåll.ndet af den kraft och helsa menniskan genom skaparen af sin tillvaro bekommit, är kalla vattnet, hvarom vår skicklige och nitiske, öfverallt älskade och för hela landet ovärderlige läkare, doktor Lagberg, uti ett af sina verk kalladt: Handbok i Hydrotherapien yttrar: ,det är måktigare än alla de medel apotheket har att erbjuda, hvilka så ofta släckt gnistan i den rykande veken, som avnars skulle slagit upp i full lifsMlammas. Den tid torde icke vara långt aflägsen, då allmänna öfvertygelsen derom blifver fullt stadgad. Det är med en obeskriflig känsla af sällhet man föreställer sig denna tid, då alla menniskor skola vara i full besittning af god helsa, kraft och mod, och icke såsom bellagligen i dessa tider är händelsen, att största delen af menniskorna äro genom sjukdomar och elände förstörda, an dra genom öfyermäått af skadliga lifsmedel försoslade och mången såsom menniska betraktad alldeles förlorad. Icke mindre angenäm är föreställningen derom, att möjligen kunna afhjelpa de förskräckliga händelser, hvarpå vi nästan dagligen hafva bevis, synnerligast hos den stackars allmogen, som vid iatrastande sjukdomar försöker alla upptankliga onaturliga och skadliga botemedel, ja mången af ren sörtvislan och okunnighet, utan hjelp naturligtvis, begagnar alla de medel apotheket har att erbjuda, hvarefter de, utblottade på allt, begifva sig med dessa genom dylik behandling utmärglade patienter, för att ännu mer utblottas, långa vägar att söka hexor och trollgubbar, insöfda uti den falska föreställningen att hos dessa erhälla den sista möjliga hjelpen, under det att till dem liksom till alla, höga som låga, det naturliga läkemedlet trugande erbjuder sin säkra hjelp. Medvetandet deraf att sådana händelser alltför ofta passera, är så mycket smärtsammare, sedan man kommit uti full visshet om, det vattnet icke allenast läker och stärker kroppen, utan på samma gång lifvar och förädlar själen, med ett ord, att det starkt bidrager till menniskans såväl andliga som lekamliga förbättring. Hos enhvar, som vunnit denna erfarenhet, framställer sig oundgängligen den fragan: huru är det möjligt, att menniskor ännu i dag kunna så lefva i okunnighet om hvad som är dem anelägnast att veta, i okunnighet om det enkla, endast uti saknadens stund värderade kalla vattnet såsom säkert läkemedel ? Amnet är vidtomsattande och fordrade, om det skul le utföras i alla sina detaljer, icke en utan flera uppsatser. Ins. kan icke ingå häri, utan slutar sin framställning med den innerliga och varmaste uppmuntran till alla dem, som redan hafva något förtroende till detta medel, att slitigt till såväl insom utvärtes bruk begagna detsamma (ofvan anför sa bok efter doktor Lagberg är den sulikomligaste ledning vid bruk af vatten) och sedermera hvar och en uti sin mohn hos allmänheten söka inplanta förtroende till det enda och sanna medlet för helsans bibehållande: det kalla vattnet! S. D. (ET tj Sn