verappellationsrädet Burchardi. Den 31 Augusti. Tidningarne från Skåne innehålla högst märkliga underrättelser om det sätt, hvarpå den för majestatshrott till två års sästning dömde magister Vandamme, behandlas i Malmö cellsangelse. Man förnimmer nemligen det oerhörda, att Vandamme blifvit af fångstyrelsen ådömd en extrajudiciell bestraffning af 4 månaders cellsangelse, hvarunder alla skrifmaterialier och böcker blifvit honom fråntagna, äfvensom allt umgänge honom förbjudet utom med fångpredikanten, och all läsning, utom de böcker af andligt innehåll, som utgöra ett slags sangelsebibliothek, hvarjemte han blifvit tvingad att lefva på vanlig fångkost, äfven om han äger tillfälle att skasla sig en bättre. — Orsaken till denna behandling, svårare än den mängen gros brottsling underkastas, lärer vara, att Vandamme uppgisvit sig vara författare till en nyligen i Malmö utkommen brochyr, i hvilken man funnit personliga anspelningar. Detta förfarande af fångstyrelsen är i sanning så oerhördt, att vi ej kunna fatta annat än att berättelsen måtte innehålla väsentliga misstag, oaktadt den ej blifvit vederlagd, utan fastmer bekräftad, genom den tidning, som sökt försvara sängstyrelsens handlingssätt. Eller skulle det verkligen vara möjligt, att sångstyrelsen kunnat företaga sig, att ådomma en extrajudiciell bestraffning af den art som ofvannämnde, för en handling, som ej rörer ordningen inom fängelset, utan är ett brott, som, derest det blir bevisadt, skall straffas enligt Tryckfrihetsförordningen? Det torde vara bekant, att Vandamme såsom utgifvare af Malmö Handelsoch Sjöfartstidning dömdes till det straff, han nu undergår, för ett ifrån Stockholm reproduceradt rygte att H. M. Konungen ämnade afsäga sig regeringen, en berättelse, hvilken vi vilja erinra oss, att Malmötidningen beledsagademed något ohemult yttrande, hvilket allt af Malmöjuryn betraktades såsom majestätsbrott. Vandamme installde sig sjelfvilligt, att undergå det svåra straffet, frihetens förlust under tvenne år, dervid han väl alldrig kunde föreställa sig, att han skulle underkastas svårare behandling än andra statsfångar före honom, såsom Crusenstolpe, Lindeberg, Frans Sjöberg, m. fl., hvilka i fängelset fingo bereda sig all den kom fort deras tillgångar medgåsvo, deribland all tillgång på böcker och skrilmaterialier. Sjelfva Lindeberg, som var dömd till döden för maje statsbrott, var ej undantagen från denna irihet. Crusenstolpe utgaf ilrån sangelset flera arbeten, och justitieombudsmannen har anbefallt åtal mot kommendanten å Långholmen, derföre att han förnekade Frans Sjöberg skrifmaterialier under den tid han satt haktad. Om vi ej missminna oss, framkallade den förordning, som gaf fångstyrelsen rätt att ålägga fångar extrajudiciell, d. a. godtycklig, bestraffning, genast åtskilliga anmärkningar, på grund af de missbruk, hvartill en sådan rättighet skulle kunna leda. Det har nu visat sig, att denna fruktan ej varit ogrundad. Emellertid kunna vi ej inse, att ifrågavarande rättighet, att ådömma extrajudiciell bestraffning inom fängelset, kan skydda fångstyrelsen för dess tilltag, att ädömma Vandamme 4 månaders cellfangelse, derföre att han uppgifvit sig vara författare till en utkommen brochyr, som står särskilt under trycksrihetssörordningen. Denna handling, förutsatt att den verkligen ägt rum, är lika lagstridig som våldsam, och kan icke rimligen undgå, att blifva af justitieombudsmannen beifrad, äfven om justitiekanslern skulle underlåta att sin pligt hkmätigt upptaga densamma till laglig undersökning. Man har flera anledningar att tro, det inom flera sangelser än Malmö högst betänkliga oordningar äga rum. Till en sådan händelse, utom den nu nämnda, som ock är af en mycket upprörande beskaslenhet, skola vi snart åI terkomma, så fort vederbörliga handlingar hunnit anlända.