Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1854, sida 1

— Bravo, min gosse, bravo! Du vet att jag icke tycker om att göra komplimenter. — Nej, det skall Gud veta! utropade Frans, som i trots af sin bekymrade sinnesstämning hade svårt att återhålla ett 2 Har ni funnit allt så som jag beskrisvit det? — Alltsammans! Bernhard ville begagna den omständigheten att fadren alls icke syntes observera honom, för att smyga ut genom dörren; men Frans höll honom tillbaka. — Hör då ett ögonblick, Bernhard! sade han; det är fråga om vildsvinet. — Du menar vildsvinen! rättade honom den gamle. — Ja. — De ligga, alldeles såsom du sjelf sagt, i snåret vid Salmon, sida vid sida, och honan är så tjock, att den är nära att spricka. Hanen är mycket riktigt skjuten i skinkan och det är en karnalje på sex år — man skulle tro att du vägt den! jag såg dem lika tydligt som jag i detta ögonblick ser er båda. Om det icke varit för de andres prats skull, så hade jag genast gjort af med dem. — Det är således ingen tid att förlora, sade Bernhard. Farväl, farväl! — Min käre son, sade modren, var nu icke alltför förvägen. Den gamle skogvaktaren såg på sin hustru med sitt vanliga satiriska småleende och sade: — Ja, deri har du rätt! Om du vill gå dit bort och i hans stalle skjuta vildsvinet, så kan han bli hemma och passa I på köket! Bernhard hade emellertid närmat sig Frans. — Hör Frans, sade han; du framför nog min ursäkt för de öfrige. Icke sannt? — Uvarsör? For det jag lemnar dig vid den första krökningen af vägen. — Hvad skall det betyda? — Ni gå ju till snåret vid Salmon? — Ja. — Och jag går till Gondreville. Vi hafva hvar sitt vilbråd. — Bernhard! ropade Frans, fattande honom vid armen. (Forts.)