Cathrine Blum. Af Ålexander Dumas. (Ölversattning.) (Forts. fr. N:o 198.) Svartsjukan. Men i stället för att förfölja Mathias på hans flykt, hade Bernhard åter fästat blickarne på brefvet. — Ja, hviskade han; att han som parisare kan ha skrifvit detta bref, det kan jag nog förstå, ty han anar ju intet; men att hon vänder tillbaka just på den väg, som han uppgifvit för henne, och att hon emottager en plats i hans gigg, det kan jag icke tro. — Ah, är det du, Frans ? Välkommen! Dessa ord riktades åt den unge man, med hvilken vi redan förut gjort bekantskap. — Ja, jag kommer minsann för att se efter, om du är död eller lefvande. — Nej, ännu lefver jag! sade Bernhard med ett bittert! leende. — Ja, låt oss då laga att vi komma i väg, fortfor Frans. Alla de andre äro redan vid hjortsprånget, och om gubben kommer tillbaka och träffar oss här, få vi betala kalaset. — Kom hit först! sade Bernhard. Dessa ord uttalades i en kort och befallande ton, hvilken var så ovanlig hos Bernhard, att Frans med förundran såg på honom; men då han observerade hans bleka ansigte, hans förvridna drag samt det bref han höll i handen och hvilket syntes vara orsaken till den förändring, som föregått med den unga mannen, gick han fram till honom, halft småleende och halft orolig, och i det han på militäriskt sätt lade handen till mössan, sade han: — Till min herres tjenst! Bernhard, som såg att Frans blick var fästad på brefvet, höll detsamma bak på ryggen med den ena handen och lade den andra på Frans skuldra, i det han frågade honom :