a — individuella rättigheter iakttagas af en utaf na tionalrepresentationen förordnad väktare öfver lagarnes esterlefnad af domare och embetsmänoch hvars fullmägtige. Rikets Ständer, äro i sjelfva grundlagen kallade att å bestämda tider ovilkorligen sammankomma. Utan fruktan för att kunna anses vara partisk eller orättvis sågar jag tro, att dessa af 1809 ärs Konstitutions-Utskott framlagda motiver för dess förslag att upptaga tryckfrihetsförordningen bland rikets fundamentallagar äro fotade på ep vida fastare och säkrare grund, än de, som af 1854 års Konsttutions-Utskott blifvit framställde för att utesluta den ur deras antal. Jag upprepar ännu en gång, att många bristfälligheter vidlåda den nuvarande tryckfrihetslagen, och att dessa genom de begge statsmakternas förenade, kloka och eniga samverkan böra afbjelpas; men kraft och helgd af grundlag bör denna förordning alltid och ovilkorligen hafva; ty i samma stund som man beröfvar densamma dessa egenskaper har den äfven upphört att vara folkfrihetens värn, och ölver den grusade skyddsmur, som den förut bildat, står för dem, som makten hafva och vilja missbruka densamma, vägen öppen till enväldet. Att nu punktvis genomgå och vederlägga den nådi ga propositionen och Konstitutions-Utskottets på den saåmma grundade resonemanger, anser jag hvarken lämpligt eller tillstandigt. En så beskaffad sranskning är på sin plats först då, när folkets församlade ombud vid nästinstundande riksmöte stå i begrepp att afgöra den för både samtiden och efterverlden så ytterst maktpåliggande frågan: Skall tryckfrihetsförordningen qvarstå som en af rikets grundlagar eller icke? Först då är det äfven tid att speciatim utveckla alla vådor, som ett bifall till Kongl. Maj:ts, af Konstitutions-Utskottets majoritet tillstyrkta nådiga proposition skulle medföra för landet och dess innebyggare. Nu vill jag blott fästa mig vid en och annan af de åsigter, som Konstitutions-Utskottet i sitt memorial n:o 21 uttalat. Utskottet säger sig vora sörvissadt, att tryckfriheten i sina väsendtliga grunder hunnit blifva så införlifvad med vårt samhällsskick, att regeringsformens försäkran i dess 86:te Y skall såsom ett föregående Konstitutions-Utskott redan för lång tid sedan yttrat, ega bestånd så länge en rad af regeringsformens bokstaf och en gnista af statsförfattningens anda finnas öfriga. — Konstitutions-Utskottet synes dock, när detta dess yttrande jemföres med dess tillstyrkande af bifall till den ifrågavarande kongl. propositionen, helt och hållet hafva förbisett den himmelsvida skillnad, som råder emellan en tryckfrihet, som sjelf har form, kraft och helgd af grundlag. 4Grundsotsens kan väl i regeringsformen få qvarsiå oantastad; men deremot kunna de vid densamma fästade vilkoren, undantagen och bibestämmelserna så utvidgas, all den i sig sjelf blir allenast ew tomt och betydelselöst ord. Något sädant kan deremot icke inträffa när alla de bestämmelser, som röra tryckfriheten, blifvit ordnade och sammanförde i en urkund som sjelf är en grundlag och blott med konungens och alla fyra riksståndens gemensamma bifall kan i sin helhet eller delvis varda förändrad. Det är just på denna återhållande kraft som alla våra grundlagai blifvit fotade och skall den upphäfvas i en af dem, så bör den äfven upphäfvas i alla; ty de hafva alla tillkommit på samma gång och stå genom regeringsformen i ett nära och oskiljaktigt sammanhang med hvarandra. På ett annat ställe yttrar Konstitutions-Utskottet att den dagliga erfarenheten visar, hurusom den periodiska pressens missbruk tagit en rigtning, som genom den ytterst demoraliserande inflytelsen hos den stora mängden personer af lägre biluningsgrad. måste väcka djupt bekymmer och nogsamt visa, att ansvars: bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen förfela sitt ändamål. De förmå icke att afvärja de sig ständigt förnyande angreppen emot statens sedliga grundval. Konstitutions-Utskottet har till no rått och till ;, orått i hvad det bar yttrat. Rätt bar det i afseende på de felaktiga ansvarsbestämmelserna på så sätt, att den verkligt skyldige blott sällan kan drabbas af lagens hämnande arm; orätt åter har det, då det påstår, att hela den svenska pe: riodiska pressen tagit en demoraliserande och statens sedliga grundval undergräfvande rigtning. Skulden föl hvad några få individer låtit komma sig till last har utskottet hvälst på alla, som under de sist sörslutne