i — Läs vidare! ö Frans började satta hvarom frågan var, och fortsatte: — Kära Cathrine! Jag hör att Ni nu ämnar återvanda I efter aderton månaders frånvaro, under hvilken tid jag knappt sett Er vid mina korta besök i Paris, och aldrig rätt kunnat komma att tala med Er. Jag behöfver icke säga Er, att Er tjusande gestalt under dessa aderton månader oupphörligt följt mig, och att jag både natt och dag beständigt tänkt på Er. Då jag längtar att mundtligen få upprepa för Er det jag här anförtrott åt papperet, så vill jag komma er till mötes vid Gondreville; jag hoppas finna Er förståndigare vid Er återkomst, än Ni var vid Er afresa och att Pariserluften kommit Er att glömma den der bondtölpen Bernhard Watrin. Er trosaste beundrare och tillbedjare Ludvig Chollet. — Aha! ropade Frans; jaså, det har han skrifvit, den der parisaren ? — Ja visst! . . . ser du ,den der bondtölpen Bernhard Watrin. — Ja, ja! Men hvad säger mamsell Cathrine derom? — Ja, Frans, hvad säger mamsell Cathrine? — Tror du, att hon mött honom? — Ja, hvarför icke? hvarföre skulle hon genera sig för en sådan bondtölp som jag? — vad är det du säger? — Jag? — Ja, för tusan! Du måste ju veta, på hvad fot du står med mamsell Cathrine. — Det visste jag före hennes afresa, men hvem vet hvad som händt under de aderton månader hon tillbragt i Paris. — Du har ju sjelf besökt henne der. — Ja, två gånger, och det är åtta månader sedan jag sist såg henne . . . på åtta månader kan en ung flicka förändra sig mycket. — Fy, det var en ful tanke ! utropade Frans; nej, jag känner också mamsell Cathrine, och jag ansvarar för henne.