Christenson blifvit asgisvet vid diskussionen i Bondeståndets plenum d. 22sistl. Juli rörande tryckfsrihetssörordningens uteslutande ur rikets grundlagar och i hvilket större delen af ståndet instämt, anse vi oss, då det ej förut varit synligt i någon tidning, böra befordra till en välförtjent publicitet, på det att allmänheten må sättas i tillfälle att inhemta Bondeståndets tankar i denna vigtiga fråga. Detta anförande lyder som följer: Det ämne, som nu blifvit föredraget, är längesedan afgjordt i Svenska folkets och den upplysta verldens öfvertygelse, och det är den vigtigaste sak, som kan utgöra föremål för ett fritt folks rådplägningar. — Med dessa ord började den redlige och oförgätlige folkrepresentanten Anders Danielsson från Elfsborgs län, den 26 Februari 1829, sitt då hällna anförande emot den s. k. indragningsmakten, och jag vågar tro, att de äfven i dag äro fullt tillämplige på den angelägenhet, som utgör föremålet för våra öfverläggningar. Kongl. Maj:t har föreslagite och den af slumpen gynnade majoriteten inom Konstitutions-Utskottet har tillstyrkt, att den nu gällande tryckfrihetsförordningen skall utstrykas ur våra grundlagar och nedflyttas inom den kathegori, som innefattas i begreppet allmän lag. Om vid riksmötet år 1844, då ändteligen den förhatliga indragningsmakten, genom konungs ocn ständers gemensamma beslut, upphörde att existera, någon hade förutsagt, att representantförsamlingen tio år derefter skulle erhålla ett från regeringsmakten utgänget förslag, som åsystade omstörtandet af en af våra förnämsta grundlagar, så skulle säkerligen hvarken jag eller någon annan fosterländsk sinnad man hafva velat tro att en slik spådom någonsin kunde komma att gå i fullbordan. Hvad som emedlertid vid ifrågavarande tidpunkt skulle hafva betraktats såsom hardt nära en omöjlighet, framstår emedlertid nu för oss såsom en ovedersäglig, en beklagansvärd sakverklighet. Gerna medgifver jag, att vår tryckfrihetslag, liksom alla andra menskliga verk, är behäftad med ofullkomligheter och i följd deraf är i behof af åtskilliga förändringar och förbättringar; men alla dessa kunde ju hafva verkstållts utan att tryckfrihetsförordningen behöft upphöra att vara grundlag, utan att man på samma gång behöft liksom måtta ett klubbslag åt solkfrihetens hjessa. Kongl. Maj:t bar i sin till Rikets Ständer aflåtna nådiga proposition väl täckts medgifva, att en allmän tryckfrih t med skål blifvit ansedd såsom värn för de politiska råttigheter, hvilka i rikets grundlagar voro såvål den offentliga makten, som hvarje enskild medborgare tillförsåkrade; men straxt derefter klagas i den nådiga propositionen öfver de svårigbeter, som uppkomma derigenom, att denna allmänna tryckfrihet hvilar på och har helgd af grundlag samt fördenskull icke lika lätt som civileller kriminal-lagen kan underkastas de förändringar, hvilka man kan finna för godt att med den, gång efter annan, vidtaga. Det är dock just denna öfverklagade olägenhet, som utgör tryckfrihetens förnämsta värn; i samma ögonblick som den stötestenen undanrödjes, i samma stund existerar ock tryckfriheten, synnerligast bvad den periodiska pressen vidkommer, endast på papperet. I flera utländska stater har den fria, allmänna yttranderätten visserligen i deras konstitutioner bl fvit erkänd såsom grundsats; men i verkligheten kan den icke öfverskrida de trånga gränser, som makten för den behagar utstaka samt för att göra tryckfriheten fullkomligt oberoende af godtycket och förändringslustan, föreslog 1809 års Konstitutions-Utskott att tryckfrihetsförordningen skulle upptagas bland rikets grundlagar och motiverade uti sitt memorial af den 2 Juni samma år detta sitt förslag på följande sätt: En allmän nationalkraft uppkommer uf friheten att tänka och yttra sig öfver nationens stora angelägenheter, att se dessa framställ da till hvarje medborgares kännedom och omdöme, att veta lagarne vara hållna i aktning och att med visshet kunna vänta nationalrepresentationens återkommande verksamhet. Utskottet är ock derom öfvertygadt, att en sann medborgerlig anda icke länge skall saknas hos ett ursprungligen fritt och mäktigt folk, som njuter en under grundlagens helgd skyddad tryckfrihet, hvars regeringsärenden offentligen behandlas och granskas, hvars allmänna och a 2