Hvad säger du om parisaren? — Om den unge mannen, som är hos timmerhandlaren Roisin? ; — Ja. Frans nickade med hufvudet, i det han tillika bisallande smackade med tungan. — Han är mycket väl klädd, och alltid efter nyaste moden. — Jag frågar icke om hans kläder. — Ja, hvad ansigtet beträffar, så är han minsann en vacker pojk, det måste man medge. — Jag talar icke heller om hans utseende, sade Bernhard otåligt; jag talar om, hvad han duger till. — Hvad han duger till? upprepade Frans i en helt annan ton. — Ja, en god jägare tror jag icke han är. — Men jag tror nog, att han är i stånd att uppspåra en hind och förfölja den, ända till dess den ger sig förlorad, isynnerhet om denna hind har på sig en kjol och en hufvudbonad. Vid detta Frans yttrande antog hans ansigte ett mycket muntert och leende uttryck. — Ja, tillade han, sålunda uppfattadt tror jag nog att han är en mycket hurtig jägare. — Må göra ! utropade Bernhard med knuten hand: men han må icke våga jaga på milt område, eljest torde vilbrådstjufven lätt komma att få sitta emellan. Bernhard hade uttalat dessa ord med en så hotande åtbörd, att Frans häpnade och helt förskräckt såg på honom. — Hvad har då händt? frågade han. — Kom närmare! sade Bernhard. Frans lydde. Bernhard slog sin högra arm kring sin kamrats hals, och i det han med venstra handen höll parisarens bref framför hans lögon, frågade han: -— Hvad säger du om detta bref? Frans såg först på Bernhard, derefter på brefvet ; slutligen läste han: — Kära Cathrine! ... — Aha! afbröt han sig sjelf; det är väl din kusin? — Ja! sade Bernhard. — Nå ja, men det är då egentligen intet ondt uti att kalla henne ,kära Cathrine; det göra vi ju alla.