Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1854, sida 1

— Ja, det vill jag! — Ja, ingenting ar lattare än det; ni behöfver blott fråga den förste bäste ni möter i Villers Cotterets, om herr Ludvig Chollet tidigt i morse kört åt Gondrevillevagen till med sin gigg, och ni skall så ett jakande svar. — Ja! ... Men då har han ju redan varit der? — Ja, det vet jag icke... jag säger endast, att han förmodligen varit der; jag säger det icke bestämdt. — Men hur kan du vet det? ... ah, det är sannt, brefvet var brutet och åter försegladt. — Ja, måhända har parisaren sjelf öppnat det för att skrifva ett postskriptum eller hvad det heter. — Jaså, det är icke du, som öppnat och åter försegladt det? -Jag? hvartill skulle det tjena mig?... Dessutom vet ni ju, att jag hvarken kan läsa eller skrifva. Jag är ju en odåga, som aldrig kunnat få så mycket som ABC i mitt hufvud! — Det är sannt! mumlade Bernhard; men hur vet du då att han ämnade möta henne? — Bah! han sade ju sjelf till mig: Mathias, du skall se om min häst i morgon bittida, ty klockan sex skall jag bort med giggen för att möta Cathrine. Sade han Cathrine, utan vidare? — Ja, hvad skulle han väl eljest ha sagt? frågade Mathias med elakhet. — 0! mumlade Bernhard; om jag blott varit närvarande och hört det! — Så skulle ni ha gifvit honom en örfil liksom mig... nej, det hade ni nog icke gjort. — Hvarför icke? — Derför, att om ni också skjuter bra med pistoler, så gör han detsamma; det kan man nog se på trädstammarne i herr Roisins skog. od — Såå, du tror det skulle hafva hållit mig tillbaka? frägade Bernhard. — Det vill jag icke säga; men ni skulle måhända hafva besinnat er en smula längre på att ge parisaren en örfil, än på att ge en sådan åt den stackars Mathias, som är lika försvarslös som ett barn. En känsla af medlidande och nästan ånger rörde sig inom Bernhard, och han räkte handen åt Mathias, sägande: — Förlåt mig, jag hade orätt!