Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1854, sida 1

Några så merkantila notiser vilja vi tillägga i denna uppsats, då de ej ofta förekomma i de diplomatiska framställningarna, men dock äro af vigt. Ar det riktigt att det finnes fri hamnar, så måste det ock vara riktigt att fri-haf och I fri floder finnas. Svarta Hafvetoch Donau hafva dock aldrig varit fullkomligt fria och kunde när som hellst domineras af herrskarne öfver I detta folk, hvilka, icke nöjde med besittningen af de inre vatten-portarne, nu utsträcka sina händer för att bemäktiga sig också de yttre. Nästan intet år producerar Europa tillräckligt spanmål. Det är visserligen sannt att agrikulturen gjort framsteg i alla länder, men befolkningen och ännu vida mer välståndet, som med rätta kräfver tillfredsställandet af Större behofver, ha proportionsvis ännu mera tilltagit än produktionen af lifsmedel. En ändring i detta tillstånd är väl icke tänkbar. I alla folkrika länder se vi, mera än någonsin förut, den åkerbrukande befolkningen draga sig till städerna och fabriks-distrikterna, der man betalar högre arbetslöner. Vi tala här icke endast om de engelska förhällandena. De solkrika sabriks-distrikterna vid Rhen, i Sachsen, Schlesien, Preussen, Österrike och Frankrike, der sabrikationer af alla slag drifvas i stort omfång och med vetenskaplig konst, gilva tydliga bevis derpå. Det ligger också ingenting onaturligt i detta tillstånd. Hvarsor skulle icke de uteslutande agrikultur-landerna — förse sabriksdistrikterna med spanmål? Båda brancherna äro industriella och man behöfver kunskaper, kapitaler och vetenskap såväl till bomullens och silkets spinnande och väfvande, som till en följdrik hveteodling. Det är således lätt begripligt, att man för lissmedels erhållande vänder sig dit, hvarest klimat, jord och befolkning äro mest passande för dessas producerande. Amerika, södra Ryssland och Donauländerna äro de stora marknadsplatser, hvarifrån vestra Europa måste hemta sin näring, då det sjelft icke producerar tillräckligt. De till båda Donau-stränderna gränsande länderna äro i stånd att producera och exportera flera millioner quarters spanmål af alla slag och mais, allt af förträfflig qvalitet. Men exporten måste blifva oviss och prekär, och vestra Europa måste hungra eller, som 1853— 54, betala dubbelt pris för brödet, om man vill tåla, att ett hall-asiatiskt folk blifver flodmynningarnas väktare, icke på det att detta solk sjelst kanske må blifva rikare, utan på ERNESTO NONE ——