ket alla ärliga och rättankande individer blicka med förakt och motverka ). Uen ännu en gång skulle epoker kunna inträffa, sådana som den under de tjugo åren från 1792 till 1812, då en klok, listig och mäktig fiende verkligen gjorde eröfringar, hvilka, huru orättvisa de då ock måtte varit, likväl gynnades af motståndarnes oenighet, afundsjuka och svaghet, och således hade förstörelse, härjning och upplösning af förra organisationer till följder, hvilka på kort tid gåfvo europeiska kartan ett helt annat och ändamålslöst utseende. För att för framtiden förebygga konvulsioner af detta slag, äro ärliga och likstämmiga afsigter — följaktligen förening — ibland europeiska staterna alltid högeligen att rekommendera. Den politiska delen af de händelser, hvilka under de sednaste aderton månaderna tilldragit sig, ligger i talrika dokumenter och skrifter af alla slag för verldens ögon, och behöfver följaktligen ej mera här omröras. Besynnerligt måste det dock äfven för den oerfarnaste synas, att ett för det civiliserade Europa nästan fremmande, halfrått folk, ledt af proportionsvis få stora herrskare, hvilka egnat sig åt den ytterliga godtycklighets-makten, skulle försöka att, genom eröfring al sina grannländer, sätta sig i besittning af de fördelar, som tillochmed genom naturen af dess territorium blifvit dem förnekade, nemligen mera värma och mera rallen. Den ytligaste blick måste visa att, om annan tillstadt ett sådant öfvertag, detta folk i de europeiska staternas politiska ställning skulle bekommit en öfvervigt, som skulle blifvit oförenlig med alla de andra europeiska staternas naturliga rätt och säkerhet.